2568. Detta ovannämnda medvetandetillstånd kan aldrig någonsin komma till kulmination utan att dräpa sig självt. Lidanden och dråp som man utsätter andra väsen för, får man förr eller senare själv uppleva. De blir ens öde. Av upplevelserna i ett olyckligt öde utvecklas den humana förmågan hos väsendet. Och från detta olyckliga tillstånd växer väsendet fram till ett stadium, där det inte längre kan nännas att göra något som helst ont. Utvecklingen av denna humana förmåga befordras alltså helt automatiskt. Och som vi tidigare berört, är det den begynnande humana förmågan som får väsendenas parnings- eller äktenskapstillstånd att degenerera, för att slutligen göra väsendet helt olämpligt för äktenskap. Det är självklart att detta tillstånd till en början också är med om att skapa lidanden eller domedagstillstånd för väsendena i fråga. Vi ser här den jordiska människan på ett utvecklingsstadium där hon befinner sig i det icke färdiga tillstånd, i vilket hon som nämnts kulminerar i manifestation av mörkret. Vi ser här vilken stor skillnad det redan har blivit mellan den begynnande människan och djuret. Vi ser att denna begynnande människa har djävulsmedvetande och är degenererande vad gäller parnings- och äktenskapstalangen, samt att hon endast tror på en gudlös värld. Det är inte så märkligt att de tusenåriga moraltraditionerna har förlorat sin makt över människorna. Hur skulle väl en moral som är avsedd för en helt annan mentalitet än den som den moderna människan av i dag äger, kunna vara inspirerande för henne? Är det inte just nödvändigt med en ny moraluppfattning, om människorna ska kunna befrias från de olyckliga och livsnedbrytande krigsdramer, besvikelser och upplevelser av alla slags olyckliga öden som domedagsepoken rymmer: äktenskapstragedier, olyckliga barn till ansvarslösa föräldrar, olycklig kärlek, depression, livsleda, självmord osv.?