2583. Vi har nu sett hur djuret tack vare mänsklig begåvning nästan blev till en gudom i jämförelse med djurets vanliga, normala tillvaro. Men denna "gudom" blev alltså i stor utsträckning en djurisk gudom, eftersom denna begåvning hos väsendet mer och mer kom att behärskas av dess djuriska huvudtendens: egoism eller själviskhet. Detta väsen blev alltså i realiteten den verkliga Gudomens totala motsats. Det blev, som nämnts, ett djävulsväsen. Det har nästan en gudoms begåvning, samtidigt som dess sympatianlag knappt höjer sig över djurens. Och detta väsen känner då heller inte till någon bättre skyddsprincip än den som består i att skapa de starkaste mord- och utrotningsvapnen och den därmed utvidgade krigskapaciteten. Det är då självklart att många väsens dagliga tillvaro blir en krigsskådeplats, där man endast känner till freden i form av krigsberett vapenstillestånd. Någon verklig, absolut fred existerar således inte på jorden. En sådan kan bara råda mellan väsen som absolut inte nänns att föra krig med varandra. Alla andra former av fred är instabila, såvida de inte är helt illusoriska eller utgör kamouflerade vapenstillestånd. Människan saknar alltså verklig kärlek. Hon saknar i själva verket inte begåvning, men hon saknar just denna kärlek, med vilken hon skulle kunna styra sin begåvning och sitt sätt att vara, så att hon framträdde som människan skapad till Guds avbild.