2586. Vi är nu på det klara med att en helt annan sympati eller ett helt annat sympatianlag än det parningsmässiga eller äktenskapliga, är under utveckling i den jordiska människans psyke. Och vi har sett att denna nya sympati, i samma mån som den utvecklas och gör sig gällande, blir en allt hårdare konkurrent till parnings- eller äktenskapssympatin. Medan väsendet, innan denna nya utveckling kom till stånd, endast kunde känna sympati i kraft av sin förälskelseförmåga och för förälskelsens föremål, är den nya sympatin absolut inte beroende av en förälskelseförmåga. Den är i sig själv, när den är fullt utvecklad, detsamma som verkligt fundamental kärlek. Tack vare detta sitt fullt utvecklade stadium kan dess innehavare inte nännas att göra andra väsen illa. Situationer, där människorna kan nännas att göra andra illa, visar att dessa människors verkliga kärleksförmåga ännu inte utvecklats. Utanför den gräns där en människa inte nänns att göra sin nästa illa, är hon i motsvarande grad ett icke färdigt väsen. Här dikteras väsendets uppträdande eller förhållande till sin omgivning ännu av dess enpoliga tillstånd, det vill säga av egoismen eller själviskheten. Den icke färdiga jordiska människan är alltså ett väsen, vars psyke är uppspaltat i två mentala tillstånd. I sitt ena tillstånd är hon egoistisk eller självisk och handlar enligt principen "var och en är sig själv närmast". Detta tillstånd är hennes ursprungliga, från djurets självbevarelsedrift nedärvda tendens. Det andra tillståndet är en genom hennes hittills upplevda lidandetillstånd skapad begynnande kärlek till nästan. Denna sympatiform skiljer sig från parningssympatin eller det förstnämnda mentala tillståndet i människan genom att mer och mer befordra principen "var och en är sin nästa närmast" eller principen "hellre ge än få".