Livets Bog, del 7
Kärleken till nästan får djävulsmedvetandet att degenerera 
2589. Även om den nya sympatiförmågan, som ska bli den totala kärleken till nästan, hos det stora flertalet människor ännu endast i ringa grad gör sig gällande, ja, på ett visst område till och med inte har något inflytande alls i jämförelse med den allt överstrålande makt som den en gång ska komma att utgöra, så finns den ändå där så mycket att den kan påvisas hos jordens alla normala människor. Denna sympatiförmåga ska alltså utvecklas så att människorna inte längre nänns utlösa alla de handlingar som genom de av intelligensen utvecklade, överdimensionerat djuriska tillstånden gör hennes mentalitet till "djävulsmedvetande". Och hur skulle människorna kunna komma att känna leda och vämjelse vid att leva i ett djävulsmedvetande, om de inte just genom att manifestera detta medvetande fick uppleva verkningarna av det i sitt dagliga liv? Och hur skulle man väl kunna få en beständig tillvaro i ljuset och lyckan, om man gör sig själv till redskap för skapande av olycka, lidande och nöd för andra människor? En värld av sådana väsen kan ju omöjligt bli något annat än "helvete" eller "ragnarök". Hur skulle en permanent ljusets värld kunna uppstå i renodlad form med en befolkning av sådana väsen? Djävulsmedvetandets tillstånd utlöser alltså ett uppträdande, till följd av vilket väsendena får uppleva det lidande eller det onda öde som de åsamkar andra väsen. Livet i ett sådant öde måste till slut få väsendena att känna avsky för denna tillvaro. Men denna avsky är inte bara en yttre intelligensmässig företeelse. Detta öde befordrar även en utveckling av känsloförmågan. Genom denna får väsendena förmåga att psykiskt uppleva eller förnimma andra väsens lidande. Det är en sammansmältning av dessa två förmågors funktioner som skapar den humana förmågan eller kärlek till nästan. Denna förmågas begynnande utveckling får djävulsmedvetandet att degenerera.