Martinus: Livets Bog, del 7, st 2592, punkt 0

2592. Man har ännu aldrig sett att instinkten, som leder hela den primära sidan av djurens liv, leder väsendena till felsteg. Varför driver instinkten den lilla kycklingen, som just kommit ut ur ägget, att skrapa i jorden? Är det inte just för att den genom denna förmåga ska finna föda? Varför leder instinkten flyttfåglarna ut över jorden till fjärran trakter som är till gagn för dem, ja, även delvis är en livsbetingelse för dem? Varför driver samma självständiga kraft djuren att para sig och att skydda sin avkomma? Är det inte därför att dessa funktioner är absolut livsviktiga? Hur skulle det gå i växtriket, om inte instinkten även där var den primära organisatören? Tror någon att växterna själva skulle kunna leda och styra den teknik, med vars hjälp deras frön sprids ut för vidare fortplantning? Tror någon att maskrosen själv har hittat på att binda samman sina frön med ett slags dunballong som med vindens hjälp kan föra dem vidare? Tror man att de köttätande växterna själva med vaket intellektuellt dagsmedvetande kan leda och styra de olika tekniska apparater som de fångar insekter med? Är det inte den ofelbara instinkten som här är avgörande? Varför skulle inte människornas religiösa instinkt – denna starka tendens att tro på livsformer som är högre än människornas och djurens, denna tendens till en orubblig tro på att naturens manifestationer är uttryck för liv och medvetande – också vara ett resultat av instinktens ledning, likaväl som växternas och djurens instinktmässigt ledda manifestationer är det?

Föregående

Nästa