2594. Nu har vi alltså nått fram till att se ett nytt sympatitillstånd som absolut inte är identiskt med det sympatitillstånd som människorna annars brukat kalla "kärlek", och som konstnärer och författare i skådespel och dikter har höjt till skyarna som kärlek, men som i realiteten inte är någon verklig kärlek. Det är, som vi redan tidigare påpekat, en förstärkt konstgjord sympati, upprätthållen för att väsendena, innan de ännu alls hunnit utveckla någon verklig kärleksförmåga, skulle få möjlighet att till en viss grad – genom denna på konstgjord väg frambringade sympati – kunna uppleva glimtar av det gudomliga, himmelska ljus som de en gång har lämnat, men nu åter är på väg att utveckla förmåga till att permanent kunna uppleva i dess verkligt renodlade tillstånd.
      I mörkrets kalla zon, där verklig kärlek ännu bara är en framtidsdröm, och där livsbetingelsen därför i motsvarande grad är att "var och en är sig själv närmast" och det alltså är högaktuellt att förkovra sig i konsten att dräpa sin nästa, att konkurrera ut honom, att förtrycka honom – ja, för vissa väsen till och med att trygga sitt eget liv på bekostnad av andras tillgångar och rätt att leva – där skulle det inte finnas något som helst själsligt ljus, om inte äktenskaps- eller parningstillståndet existerade. Den på konstgjord väg frambringade sympatin gör alltså att väsendena, även om de befinner sig i en zon som utgör mörkrets kulmination eller helvete, ändå inte är utestängda från det himmelska ljuset eller förnimmelsen av att bli älskade, och inte heller från att själva kunna älska. Men denna sympati skiljer sig från den verkliga kärleken genom att den primärt bärs av själviskhet. Om det förälskade väsendet inte finner sin förälskelse besvarad hos föremålet för sin förälskelse, blir det förbittrat på denna part, och detta kan till och med leda till dråp, när det inte leder till ett permanent krig, till melankoli, pessimism, livsleda och självmord. Sådana verkningar kan den absoluta kärleken aldrig någonsin frambringa. Den skiljer sig från förälskelsesympatin genom att inte vara självisk, genom att inte alls ställa några fordringar. Den befordrar väsendets önskan att "hellre ge än få". Den skapar förståelse och förlåtelse. Den ställer absolut inte som villkor att kärleken ska besvaras, och den vill inte till egen fördel binda något annat väsen till sig. Den sänder liksom solen ut sitt ljus och sin värme över allt och alla utan några villkor eller krav.