Instinktepoken och trosreligionerna degenererar och försvinner
11. Med Kristus kom ett nytt mentalt tillstånd in i världen och in i kulturen. Men vi ser att denna instinktepoks människor var alltför omogna för att kunna acceptera detta Kristi sätt att vara. Det var alltför fantastiskt onaturligt. De var ju bundna vid sin instinkt, liksom många präster och andra utövare av kyrkliga tjänster i dag är bundna vid dogmerna.
      En gång talade jag med en präst som kom till mig. Han hade sänts av en annan präst. Han var mycket dogmatiskt bunden. Vi talade om vissa analyser. Jag kan inte minnas själva den analys vi talade om, men jag förklarade för prästen: "Ja, men det måste ju vara detta som menas när det står så. Det kan inte vara bokstavsformen, utan det måste vara det som ligger bakom bokstavsformen." Då säger han: "Ja, ja, det ser ju bestickande ut, men nu står det så i Bibeln, och då måste vi tro det." Så det fanns ingenting att göra. Han kunde inte använda intelligensen.
      Man förstår gott att de skriftlärda och fariséerna inte kunde acceptera denne timmermans nya idéer eller föreställningar. Därtill krävs en helt annan utveckling och mognad, och den hade de så kallade enkla fiskarna, vanliga anspråkslösa människor utan någon särskilt hög position. De kunde förstå Kristus, de var utvecklade till det, och i dem såddes kristendomen, inplanterades och fördes vidare. De offrade sina liv för det. Människor kastades för vilda djur, men de förnekade inte kristendomen.
      Kristendomen blev världsreligion. Den befordrade i viss mån en human utveckling, men den hindrade inte denna instinktepok från att degenerera. Den skulle degenerera, och den degenererar. Det blir fler och fler tomma stolar i kyrkor och tempel. Det sker inte bara i den kristna kyrkan, utan också i Österns tempel, i buddhistiska tempel, islamiska tempel osv. De tunnas ut. Människorna kommer bort från de gamla dogmerna, därför att intelligensutvecklingen äger rum också där.
      Med såväl intelligensutveckling som känsloutveckling kommer man att se annorlunda på det, och man börjar förnimma tillvaron såsom Kristus förnam den. Människorna kommer att genomgå många lidanden. När man inte följer de riktiga moraliska reglerna, bringar man sig själv ut i starka lidanden. Lidandena framkallar en större human känsla, för ju mer man själv har lidit, desto mer kan man förnimma lidandena hos andra, desto mer medveten är man i det man gör mot andra. Man känner genast att, nej, jag gör honom ledsen, eller jag gör henne ledsen, och så nänns man inte göra det. Förmågan att inte kunna nännas att göra det onda växer mer och mer, och den växte så starkt att man började förstå att Kristus hade rätt.
      Man började se att Gudomen, Försynen, inte kunde vara en sådan grym bödel som kunde kasta levande väsen som han själv hade skapat i ett evigt helvete. Om några väsen nu inte är välskapade, måste det vara skaparens fel, det kan ju inte vara väsendenas eget fel. Inte desto mindre kastades de i ett evigt helvete, och till vilken nytta? När de aldrig någonsin kunde komma ut därifrån, kunde det ju inte vara någon nytta eller mening med det.
      Det enda syfte som då kunde tänkas var, att det kunde behaga denna gudom att se dessa själar lida. Det sägs också samtidigt att det är den stora massan som går till detta helvete. Endast den lilla skaran blir frälst. Det är ju tydligt att denna inställning inte kan vara kulturbasis för en människa som inte nänns göra något ont mot sin nästa, inte ens nänns göra ont mot djuren. En sådan människa kan inte leva på en sådan gudsuppfattning, och därför måste den degenerera.