Tillvarons skenbara orättvisa
243. För att se att vi är odödliga eviga väsen, måste vi övervinna problemet med att förstå hur vi har kunnat leva i tidigare liv. För att se att det finns en rättvisa i tillvaron, måste man komma fram till att förstå att det nuvarande livet är en fortsättning av de tidigare liven. Kan man inte förstå det, så kan man likaväl avstå från att arbeta med dessa ting, för då finns det ingen som helst möjlighet att se att rättvisa råder. Hela tillvaron och den mänskliga tillvaron i synnerhet skulle då vara skriande orättvis.
      Inga väsen har det helt på samma sätt. Vore det bara ett liv, måste alla väsen ha samma betingelser och kunna nå detsamma i detta liv. Men det är ju helt uteslutet att de kan det. Vi ser just att det är en kolossal skillnad i öde och i upplevelse.
      Några människor har en smärtsam tillvaro hela livet igenom. Såväl barndom som ungdom, mogen ålder och ålderdom har varit en enda stor lidandeprocess. Andra kommer till en tillvaro där livet går lätt, de har det härligt och utmärkt. Några är sunda och friska, medan andra är sjuka och lever i elände. Några barn föds hos goda och kärleksfulla föräldrar, medan andra föds hos förfärligt primitiva väsen, där de i högsta grad lär sig att komma på kant med samhällets lagar. Finns det bara ett enda liv, går det inte att se någon som helst rättvisa.