Mental förruttnelse
277. Människan har alltså en stor, medveten, andlig tillvaro, och denna andliga tillvaro kan inte trivas sida vid sida med mord och dråp. En människa som går och är fylld av vrede, hat och martyrförnimmelse över att de och de eller han eller hon är på det ena eller det andra sättet, är ju avskuren från att kunna uppleva livet i glädje och lycka. Även om en sådan människa har det aldrig så bra på alla andra områden, har hon detta komplex, som för människans del är detsamma som förruttnelse är på det fysiska planet.
      När ett område blir avskuret från den naturliga livgivande näringen, börjar det ruttna, eftersom det inte ingår i kretsloppet. När vissa skikt i människans medvetande sätts ur funktion på grund av den djuriska mentaliteten, måste detta område också börja ruttna, börja upplösas. Det är också det bästa, för annars skulle det fortsätta att existera i medvetandet. Det måste upplösas, det måste avlägsnas.
      Men denna upplösning kan inte äga rum utan att det blir ett obehagligt tillstånd. Det ger en obehaglig inblandning i ens upplevelse av lycka och glädje. Situationen i dag är alltså sådan, att människan ännu i sig har rester från den gång då hon levde på lägre steg och var ett djur, då det var en livsbetingelse att man försvarade sig, att man var den starkaste. Där hade det ingenting med rätt att göra, det handlade om att vara den starkaste och att slå ner det andra som var i vägen. Betingelsen var ju sådan att djuren måste leva av andra djurs organismer, och självklart var en sådan tillvaro uteslutande baserad på angrepp och försvar. Så länge människan också lever i detta angrepps- och försvarsmedvetande finns det ett djuriskt område i hennes medvetande, och det är ju det vi ser. Den mänskliga tillvaron, den mänskliga kulturen, består av de två realiteterna. Det finns ett område där det råder fred, lycka och kultur, vetenskaplig och konstnärlig utveckling osv. Och så finns det ett annat område där förruttnelsen existerar, där det hela befordras genom den djuriska principen att dräpa, mörda, straffa, hämnas, förtrycka, vara den överlägsna osv.