Det djuriska området i människans medvetande
278. Det kan ju inte förnekas att det djuriska och det mänskliga finns sida vid sida i medvetandet, men vi bör förstå att det inte är något man ska förarga sig över. Man ska inte bli bitter och arg på regeringen, på politiker, på folk osv., för vi har inte det minsta med det att göra. Hela detta område med utvecklingsstegen bestäms av naturen själv, av Gudomen. Det ligger helt utanför den mänskliga viljeföringen.
      Även om man aldrig så gärna skulle vilja och med hela sin själ önska det, kan man i detta ögonblick inte vara ett kristusväsen. Det är helt uteslutet. Man kan heller inte vara en virtuos på det eller det instrumentet, även om man aldrig så gärna skulle önska det. Således hjälper det inte heller att man begär att den och den människan ska vara virtuos när det gäller mänsklig tillvaro, mänsklig uppfattning och mänskligt sätt att vara. Det är ju fullständigt dåraktigt, men inte desto mindre existerar denna dåraktighet. Det har ingenting med logiskt tänkande att göra. Här ser vi åter, att inom det djuriska området är vreden, hatet, antipatin och kritiken det förhärskande.
      Det djuriska området, som inte har med logiskt tänkande att göra, befordras genom ett organiskt anlag. När en människa kommer i affekt i bestämda situationer, sker det på precis samma sätt som hos djuret i motsvarande situationer. När djuret befinner sig inför ett annat djur som det ska ha till föda, mobiliseras alla dess krafter, håren reser sig, svansen viftar och det kastar sig över sitt byte. Det är denna affekt eller detta tillstånd som fortfarande återkommer hos den hetsiga och arga människan. Det utlöses i hat och bitterhet mot den ena och den andra, men detta har inte något med logiskt tänkande att göra. Människan tänker säkert att det är rätt åt honom osv., men så är det inte. Det är ju ett helt felaktigt tillstånd.
      När man blir förargad på en annan människa, är det för att denna människa inte är som man själv gärna skulle vilja att hon var. Men det nyttar ju ingenting till att man begär att hon ska vara annorlunda. Hon måste vara som hon är, och där är vi vid ödets rot. Det är här som vi kan reglera ödet. Vi måste få denna övertro ur världen, att de andra är skuld till det ena och det andra. De är skuld till att det gick så, och de är skuld till att jag fick det så, och de är skuld till det och det. Det är skriande ologiskt, skriande osanning. Ytligt sett är de säkert skuld till det, men de var redskap för att utlösa denna handling. De gjorde det kanske också medvetet, men det var ju en följd av det steg de befann sig på. Det är därför att de ännu på ett visst fält har det djuriska området i sig, och där måste de ju fortfarande manifestera dessa anlag. Det uppstår en organisk mobilisering som de måste utlösa. De måste tänka så. Om de hade varit människor som inte alls hade det djuriska i sig, skulle de aldrig ha uppträtt så emot en.