Bönen är inte avsedd att befria människan från lidande
402. I samband med detta att be, föreställer sig människan ju gärna en Gud som har gestalt. Men genom bilder och symboler får vi se att Gud är världsalltet, Gud är alla klot, solar och vintergator, Gud är nere i mikrokosmos, och Gud är i allt vi ser.
      Man måste nå fram till att ställa in sig på hur denna förbindelse med Gud äger rum. Gud har som sagt alla öron, alla ögon, alla sinnesredskap som finns. Men man ska inte tro att när man ber till Gud, är det Vintergatan som hör ens bön – det är vi ju alltför mikroskopiska för. Och det är heller inte nere i mikrokosmos. Vem hör då bönen? Det gör väsen som helt riktigt inte är fysiska, utan psykiska. De förstår ens tankar, de ser ens tankar, och de är genast klara över vad som måste göras i situationen i fråga.
      Man ska inte tro att bönen är särskilt avsedd att befria en från lidande. De flesta människor vill ju gärna be om att bli fria från lidande. De är också vana att be om förlåtelse för det ena och det andra. Men det är enbart för att de inte är klara över situationen. Alla lidanden är avsedda att undervisa en. Det är ju det medel genom vilket Gud skapar de humana anlagen i oss.
      När vi kan vara milda och kärleksfulla, är det för att vi har gått igenom en mängd lidanden. Hade vi genom bönens makt kunnat få varje lidande avlägsnat, var hade vi då varit? Då skulle vi ju aldrig kunna nå fram till att förnimma andras lidanden, då skulle vi inte ha förmåga till medlidande. Därför är bönen inte avsedd för att man ska be om att bli fri från lidandena. Den är avsedd för att man ska be att få kraft att se: Vad är detta? Hur har jag fått detta lidande? Hur kan jag få hjälp?
      Man ska nå fram till att se att det är ens egen förskyllan, för det är det. Och då ska man be om att få hjälp till att se det. Man kan be om att få förmåga och kraft till att ta lidandet, därför att man vet att det är Gud som arbetar med en. Det är ju Gud som modellerar en. Där vi är ovetande, går vi vår egen väg, där kliver vi vid sidan om. Där förstår vi inte att det är en avgrund, och då kliver vi vid sidan om och faller ned. Men då handlar det om att vi får veta: Varför skedde det? Det är viktigt att vi inte tror att det var han som var skuld till det, det var hon som var skuld till det, att det inte finns någon Gud. Det är i så fall en dåraktig upplevelse.
      Det är viktigt att man blir klar över: "Du föll ned. Du klev vid sidan om. Du gick där det inte var meningen att gå." Det får man veta genom lidandet, och då utvecklas man till att se upp i den särskilda situationen.