Vad är då "kristendom" och vad är "hedendom"? – Varför dömer de nitälskande "kristna" med en så hård dom? – Och varför är denna dom desto hårdare och obarmhärtigare, ju mera den dömande räknar sig till de "frälsta", de "heliga" eller "Guds utvalda"? – Är nu dessa människor sanna representanter för den rena "kristendom" som Jesus praktiserade eller finns det någon annan form av "kristendom" som sådana intoleranta och dömande människor måste sägas tillhöra och praktisera? –
      För att få ett riktigt svar härpå bör vi väl vända oss till kristendomens djupaste upphov: Jesus Kristus eller världsåterlösaren själv. Vad har han att säga i denna sak? – Säger han inte, att "vart och ett träd kännes igen på sin frukt"? – Och framhålles inte en sådan kunskap som det bästa eller säkraste skyddet mot "falska profeter" eller mot förfalskning av "kristendomen"? – I detta fall betyder det alltså, att man bör lära sig skilja mellan "kristna" och "hedniska" frukter. –
      Då "frukter" här betyder moraluppfattning och levnadsart, måste man alltså lära sig skilja mellan "hednisk" och "kristen" moraluppfattning och levnadsart. Då den "hedniska" moraluppfattningen och levnadsarten är den äldsta och därför så inlevd i jordmänniskans medvetande, att den blivit till djupaste vanemedvetande och nu existerar som automatfunktion eller "C-vetande" (Se "Logik", kapitel 94), är den i dag den mest dominerande faktorn i jordmänniskans dagliga medvetenhetsliv. Och det är denna faktor som nu genom nästan två årtusenden verkat som kylig luft på kristendomens unga spirande träd under dess uppväxt, så att detta träd mitt i en snårskog av hednisk vegetation i dag endast kan bära förkrympta frukter, vilka i alltför hög grad tagit smak från hedendomens sura och bittra jordmån och alltför tydligt visar sig vara av "hednisk" kultur.
      Vad skall man t.ex. säga om en moraluppfattning och levnadsart som välsignar krigsmaskiner, bombplan, torpedbåtar, slagkryssare och de ännu försåtligare undervattensbåtarna samt allt övrigt dödsbringande eller lemlästande massmordsmaterial, kulminerande i genialitet, samtidigt som man ber böner om beskydd, om lycka och framgång för dessa vapen och om fullständig ödeläggelse av "fiendernas" material, kött och blod, fäder och söner, äkta män och älskade anförvanter, ja, allt vad de har kärt, deras fosterland, hem, konst och allt övrigt de frambragt? – Kan man säga, att detta är härliga "kristna frukter"? –
      Detta är ju uppenbar parodi på sann kristendom: denna "välsignelse" och dessa "böner" från män som inte bara är "döpta" och "konfirmerade" och därmed officiellt har lovat att tjäna den kristna moraluppfattningen och levnadsarten utan som även har låtit högtidligt förbereda sig och "viga" sig till präster i den "kristna kyrkan", till tjänare åt en moral, som – enligt dess upphovsmans eget personliga uttalande – endast befaller: "Stick ditt svärd i skidan, ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd" – "Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem – Om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom". Att sådana personer högtidligen gjorts till officiella auktoriteter och sakkunniga i en levnadsart, vars fundament är principen "du skall icke dräpa" och vars yttersta konsekvens är uppfyllandet av principen "att älska sin nästa som sig själv", detta kan ju blott skapa en förkrympt kristendom och göra dess frukter så sura, att de blir föga åtråvärda, för att inte säga giftiga, för den som verkligen av hjärtat älskar världsåterlösaren och genom hans, i kulminerande kärlek praktiserade, sanna kristendom och moraluppfattning börjar förnimma den levnadsart som verkligen är "vägen, sanningen och livet".
      Många andra "döpta" och s.k. "omvända", "frälsta" och "heliga" människor predikar "kristendom" i form av ett hårdnackat försvar för vad man kallar "helig vrede" och "rättfärdig harm", vilket i verkligheten vill säga: ett försvar för rätten att vara "vred" på oliktänkande, rätten att försvara som riktig kristendom sitt eget dömande, sitt hot om "förtappelse" och "helvete", rätten att känna sig själv som tillhörande Guds "särskilt utvalda lilla skara", rätten att bli vred på dem som inte tror på den "vreda gudom" som kan "försonas" blott genom en oskyldig varelses stora "blodsoffer", rätten att bli vred på dem som inte tror på "evig förtappelse", "glödande helvete", "djävul" eller andra sådana utslag av primitiv jordmänsklig fantasi och övertro etc. Allt detta ger bara strålande material åt den högre psykologin för bedömande av sådana varelsers sanna sinnelag och identitet som "kristna". Det är detta sinnelag som är de "frukter", på vilka man skall känna igen dem som "sanna" eller "falska" "kristna".
      Vad visar då detta sinnelag? – Det visar endast ett allmänt, något primitivt och ännu obehärskat känslouppträdande eller ett utvecklingsstadium, där man bl.a. inte höjt sig över det plan där man kan bli "irriterad" eller "vred", där man inte är rädd att "döma" andra till "evig förtappelse" o. dyl., inte är höjd över "äregirighet" eller andligt "snobberi", utan tror att man kan nästla sig in hos gudomen och finner en glädje i att tro, att man själv kan få särskilt företräde, bli "särskilt utvald", medan samma gudom skoningslöst jagar andra varelser ut i mörkret, "straffar" och "förföljer" dem.
      Men är ett sådant sinnelag "sann kristendom"? – Är det ett sinnelag som särskilt utmärkte Jesus? – Jag kan endast se, att detta sinnelag är uttryck för allmän jordmänsklig ofullkomlighet och som sådan en absolut kontrast till världsåterlösarens uppträdande. Blev Jesus irriterad? – Ställde han sig på dåtidens religiöst nitälskandes sida, när dessa irriterade och rasande ville stena "kvinnan som begått äktenskapsbrott"? – Befann han sig inte tvärtom i fullkomlig sinnesjämvikt, då han sade till mängden: "Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen"? – Och var månne inte hans kärlek lika hög då han till samma kvinna sade: "Icke heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter"? –
      Blev Jesus irriterad i Getsemane? – Låg det icke rent av vänlighet i rösten, när han sade till översteprästens tjänare och soldaterna: "Vem söken I?" – "Jesus från Nasaret, det är jag!" – Blev han irriterad då aposteln Petrus senare samma kväll tre gånger förnekade honom? – Var det inte hans kärleksfulla blick som fick Petrus att gå bort och "gråta bitterligen"? – Var inte hans jämvikt på samma höga plan hela lidandesdygnet igenom? – Var han inte lugn och vänlig inför sin domare Pilatus? – Var han inte sådan också mot dem som i allra högsta grad satte hans tålamod på prov, nämligen hans fiender och bödlar? – Var det månne uttryck för vrede, när han mitt i alla sina kval, mitt under bödlarnas hån och spe viskade: "Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra? – Har man någonsin hört att han önskade "evig förtappelse" eller "helvete" över dem som tänkte annorlunda än han själv? –
      Men om han icke önskade en skräckterror över sina motståndare, varför skulle då "allkärlekens" Gud göra det? Var Jesus bättre än gudomen själv? –
      Säger han inte: "Jag och Fadern äro ett"? –