Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(1-288) 
 
Avancerad sökning
Se symbol nr 4 i nytt fönster    

 

Själva symbolförklaringen. Jordmänsklighetens intolerans som ett hinder för världsimpulserna. Jorden i en förödande jättebrand som hålls vid liv av varje enskild individs intolerans, hat och vrede. "Älska varandra" eller detta stora buds tolv punkter som eldsläckande vatten på denna brand. Den goda jordmånen. Den goda säden. Vägen till sanningen och livet. Ingången till en förklarad tillvaro, till samlivet med den eviga Gudomen   170. På symbol nr 4 ser vi en lysande kropp som kastar sina strålar ut i världsrymden. Denna kropp symboliserar detsamma som symbol nr 2, nämligen "den gudomliga skaparprincipen", och strålarna symboliserar de kosmiska världsimpulserna. Men på symbol nr 4 har vi, för att kunna visa dessa impulsers förhållande till intoleransen, varit tvungna att teckna dem något annorlunda än på symbol nr 2. Medan impulserna på nr 2 utgår i ringar, utgår de på nr 4 i raka strålknippen. Varje strålknippe betecknar alltså en världsimpuls. Till höger på symbolen ser vi jordklotet markerat. Det strålknippe som framträder nedanför jordklotet på bilden betecknar den gamla världsimpulsen, medan det strålknippe som passerar förbi jordklotet upptill betecknar den nya världsimpulsen. Dessa två impulser tillhör båda den ljusa utstrålningen från "den gudomliga skaparprincipen" och representerar således kärleksenergi. Iakttar vi nu närmare dessa impulsers riktningar på symbolen, ser vi att de skulle gå in över jordklotet och utfylla det helt, om de inte på denna sin väg mötte ett hinder. Detta hinder är jordmänsklighetens intolerans. Vi vet ju redan att denna mänsklighet kan indelas i två olika grupper, allteftersom den tillhör den gamla eller den nya världsimpulsen. Dessa två grupper har vi benämnt "grupp A" och "grupp B". Liksom på symbol nr 3 betecknas dessa två grupper också på symbol nr 4 med två stjärnor. Den övre stjärnan är således uttryck för grupp A, eller de väsen som är mottagliga för den nya världsimpulsen, medan den nedre är uttryck för grupp B, eller de väsen som ännu tillhör den gamla världsimpulsen. Från en del av de väsen som befinner sig inom den gamla världsimpulsen utgår, såsom vi genom de olika kategorierna fått inblick i, en viss ström av intolerans, som särskilt är riktad mot de väsen som utvecklats till att höra hemma inom den nya världsimpulsen - liksom det också från somliga av dessa sistnämnda väsen utgår en ström av intolerans, som i stor utsträckning riktar sig mot väsendena inom den gamla världsimpulsen. Detta symboliseras genom de två från stjärnorna utgående orangefärgade utstrålningarna. Om dessa två intoleransutstrålningar finge fritt utlopp, skulle de, såsom bilden visar, vara i stånd att utestänga världsimpulserna eller all högre andlig energi eller kärlekskraft från jorden. Denna skulle då bli behärskad av realiteter som snabbt skulle ha dess fullständiga undergång till följd. Dessa realiteter har på symbolen betecknats som eld. Men tack vare den gudomliga världsplanen är kärleksimpulserna nu så starka och jorden så långt framme i sin utveckling, att en så drastisk utlösning absolut inte kan äga rum. Men man får därför inte tro att världen är helt utom fara eller utanför denna brand. Tvärtom - jorden befinner sig i stor utsträckning i förtärande lågor. Och denna ödeläggande brand är varje individ med om att bära ved till eller hålla vid liv just genom sin intolerans, sin vrede och indignation, genom sina lägre, djuriska tendenser eller genom alla sådana manifestationer som går emot internationalism eller gemensamma intressen, emot osjälviskhet och uppoffring. Den brand som jordklotet alltså befinner sig i består nämligen av allt som hör hemma under begreppet "lidande", såsom krig, lemlästning, olyckor, fattigdom, svält, arbetslöshet, sjukdomar och dödsbringande naturkatastrofer. Eftersom alla dessa realiteter är lågor i den nämnda elden, blir det uppenbart för många att det är ingenting mindre än en jättebrand som jorden befinner sig i. Och varje enskild individ är alltså med om att hålla denna brand vid liv i samma mån som han visar prov på själviskhet och intolerans - liksom han också är med om att bära "vatten" till släckandet av denna eld i samma mån som han manifesterar osjälviskhet och tolerans. I förra kapitlet påpekade vi vilka realiteter som var särskilt "eldfarliga" eller närande för elden och vilka som var särskilt ägnade att vara "vatten" på denna eld. De eldfarliga realiteterna har alltså sin rot i en alltför god jordmån för själviskheten inom samhällsordningen, medan det "eldsläckande vattnet" däremot visar sig i alla de realiteter som hänger samman med uppfyllandet av det stora budet "Älska varandra", och som beskrivits i de likaså i förra kapitlet framställda tolv punkterna.
      Varje individ kan alltså i dag genom sitt uppträdande bidra till att hålla denna eld vid liv, och är då med om att bränna upp allt vad kultur och samhällsordning heter, allt vad konst och framsteg, fred och lycka heter. Men han kan också genom sitt uppträdande i dag vara med om att släcka elden, och är då med om att bära jordmänskligheten framåt mot fullkomlighet, mot ande, kultur och kärlek, mot den stora födelsen eller uppståndelsen till det verkliga livet. Och den enda verkligt betydelsefulla faktorn i detta individens eldsläckningsarbete kan alltså bara vara hans av kärlek och tolerans genomsyrade praktiska uppträdande gentemot omgivningen, även om han skulle sitta inne med en utomordentligt stor fond av självupplevt eller från andra väsen inhämtat vetande. Hans inverkan på andra väsen med hjälp av teoretiskt vetande är alltså bara en bifaktor i förhållande till hans framträdande i praktiska livet. Man måste därför förstå, att endast där man kan glädja och inspirera medväsendena med sin kunskap och sitt sätt att vara, där har man sitt rätta arbetsfält, där - och endast där - kan man så visdomens och kärlekens säd. Endast där finns den goda jordmån som ger mångfaldig utdelning. Alla avvikelser härifrån är att likna vid mer eller mindre dåligt utsäde, mer eller mindre dålig jord, som blott kan ge motsvarande mer eller mindre förkrympta resultat, vilka helt enkelt inte kan vara värdiga representanterna för den högre medvetandeform som jorden nu blivit invigd till att gå till mötes. Den enda vägen till den stora födelsen går således genom ett liv i hängivet skapande av ett sätt att vara, i vars fotspår där endast kan uppstå fred, ljus och kärlek för alla medvarelser. Det är vägen till sanningen och livet. Det är ingången till en förklarad tillvaro, till samlivet med den eviga Gudomen.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.