Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
 
 St:  
(1-288) 
 
Avancerad sökning
   

 

Kapitel 6
Från djur till människa
Jordmänniskan som övergångsväsen mellan djur och människa. Den dräpande principen. Utvecklingens sporre i djurriket   171. Vi har nu nått så långt fram i Livets Bog att vi fått en överblick över de realiteter och förhållanden som jordmänskligheten är underkastad. Genom dessa realiteters särskilda natur och karaktär har vi förstått att denna mänsklighet befinner sig i ett utvecklingstillstånd som kan beskrivas som övergången från djur till människa. Jordmänskligheten representerar härigenom ett sista större utvecklingsavsnitt före den verkliga människozonens början. Då jordmänniskan alltså är ett övergångsväsen mellan djur och människa, visar hon i sin manifestation, förutom sina djuriska tendenser, också mer eller mindre mänskliga tendenser. Och det är dessa sistnämnda tendenser som gett det ännu inte fullkomliga eller färdiga väsendet benämningen "människa". Med djuriska tendenser förstås sådana manifestationer som kommer till utlösning genom denna individs särskilt utvecklade organ och mottaglighet för "tyngdenergin" (se stycket 168), vilken, överallt där den har herraväldet över de andra genom individen strömmande kosmiska grundenergierna, till följd av sin explosiva natur utlöser sig som "den dräpande principen", det vill säga den princip genom vilken varje form av lidande uppstår. I själva djurriket spelar denna princip en så framträdande roll att de levande väsendena där huvudsakligen måste dräpa för att leva. Hos rovdjuren utgör ju denna princip ett så utpräglat livsvillkor, att de för att upprätthålla sin dagliga existens tvingas sönderslita och förtära organismer eller kroppar av levande väsen på samma nivå i utvecklingen som de själva; ja, denna "kannibalism" sträcker sig ända upp i zoner där djuret börjat framträda som jordmänniska, och där man har exempel på att hon i vissa utvecklingsstadier till och med drivs till att förtära organismer av väsen tillhörande hennes egen art eller ras. Eftersom den dagliga födan eller näringen i det egentliga djurriket är kött och blod eller organismer av andra väsen i samma rike, måste medvetandekoncentrationen hos djurrikets väsen med nödvändighet gälla utveckling av makt. Eftersom organismen var nödvändig för väsendets livsupplevelse, gällde det att kunna skydda och bevara denna för medväsendenas förföljelse, samtidigt som det ju också gällde att kunna övermanna andra djur och tillägna sig den för organismens vidmakthållande nödvändiga näringen från deras kött och blod. Men för detta krävdes makt och överlägsenhet. Och förvärvandet av dessa två egenskaper blev då i form av självbevarelsedriften utvecklingens sporre i djurriket. Denna sporre har jordmänskligheten alltså, enligt vad vi framhållit i fjärde kapitlet, ännu inte helt vuxit ifrån.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.