Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(1-288) 
 
Avancerad sökning
   

 

Orsaken till djurrikets robusta livsvillkor. Skillnaden mellan jordmänniskan och det vanliga djuret. Den begynnande religiositeten. De första formerna av bön till Gud  172. Förvärvandet av makt och överlägsenhet är fortfarande i stor utsträckning den härskande drivfjädern i den jordmänskliga tillvaron. Att djurrikets väsen måste vara underkastade en så drastisk eller robust livsbetingelse eller livsföring, beror på att dessa väsens förnimmelseförmåga ännu är så primitiv eller så föga utvecklad, att den absolut inte kan påverkas genom något annat än hårda och grova manifestationer. Men genom denna påverkan vaknar väsendet mer och mer till liv. Och i samma mån som detta uppvaknande blir alltmer påtagligt, antar också påverkan en i motsvarande grad förfinad karaktär. Och ur den robusta och kalla tillvaron uppstår härigenom så småningom en mer förfinad form av livsupplevelse, vilket alltså innebär en tillvaroform där individens förnimmelseförmåga har blivit så lyhörd eller mottaglig för finare medvetandenyanser och själskrafter, att han kan börja uppleva livet i en mindre våldsam eller robust form än den som de vanliga grova djuriska livsvillkoren representerar. Liksom ett sovande väsen inte kan höra när man viskar eller talar lågt, utan endast påverkas av oväsen eller högröstat tal, så kan väsendet i djurriket inte heller påverkas av finare medvetandenyanser, utan är enbart mottagligt för en mer massiv eller omskakande påverkan. Denna påverkan består alltså av alla sådana företeelser som efter hand av jordmänniskan uppfattas som "det onda". Djuret är alltså ett sovande väsen som ska väckas. När det blivit väckt, hör det både viskningar och lågmält tal, vilket i detta fall alltså betyder: dämpade, rena och förfinade manifestationer. När denna väckning är helt avslutad, är väsendet inte längre ett djur utan en riktig människa. I denna väckningsprocess befinner sig jordmänniskan alltså i det sista stadiet och har redan börjat kunna höra eller förnimma finare medvetandenyanser. Dessa nyanser hör hemma under begreppet "religiositet". Jordmänniskan skiljer sig alltså från det vanliga djuret genom att hon kommit in i en zon, där en religiös sida av livet uppstår i hennes medvetande. Denna religiositet är naturligtvis av en mycket primitiv natur i de första jordmänniskostadierna och är färgad av alla djurrikets tendenser, men den ger en för hennes medvetandenivå avpassad mottaglighet för moral. Detta betyder naturligtvis för dessa första stadier en moral som endast stimuleras eller bärs av den mörka utstrålningen från "den gudomliga skaparprincipen".
      Att dessa religiösa krafter har kunnat vinna insteg i djurets medvetande, och där börjat förvandla djuret till en människa, beror just på den hårda och robusta livsform i vilken det levt och i viss mån ännu som jordmänniska lever. Denna livsform måste nämligen till slut få individen att känna en verklig skräck eller ängslan för sitt liv. Denna ängslan utlöses i ett "hjärtskärande" skri, när väsendet befinner sig i verklig eller förmodad fara. Vi hör emellanåt detta skri från det lilla värnlösa djuret, när det faller för jägarens bössa, vi hör det från rovdjurens offer, vi hör det inifrån slakteriernas mäktiga hallar och vi hör det bakom vivisektionens tjocka murar osv. Dessa skrin är de första späda eller latenta formerna av bön till Gud. De är de första koncentrerade utlösningarna av rop om hjälp, om beskydd, om barmhärtighet. De är således ett väsens sista förtvivlade yttring, när dess egna krafter inte längre förslår, och blir just på grund av denna yttring en, låt vara omedveten, hänvändelse till en högre auktoritet om räddning, om frälsning.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.