Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(1-288) 
 
Avancerad sökning
   

 

Individen börjar kunna uppleva och skapa "sorg" och "glädje". Känslolivet utvecklas till "kärlek"   193. Efter hand som utvecklingen fortskrider, blir jordmänniskans förnimmelse- eller känsloförmåga mer och mer utvecklad, vilket vill säga att denna förmåga alltmer går över på sitt eget plan. Medan den alltså hos djuren och jordmänniskorna i de primitiva zonerna i huvudsak bara kan komma till utlösning genom känslokroppsfostrets samarbete med den långt överlägsna och fullt utvecklade fysiska kroppen, varvid de rent fysiska smärtorna eller grövre formerna av förnimmelse kan upplevas, så kan denna förmåga, när känslokroppsfostret är mera framskridet, sätta individen i stånd att uppleva förnimmelser på själva känsloplanet. Detta innebär att han - förutom att han kan uppleva reaktionerna mellan sin tyngdkropp och den yttre tyngdenergin, vilket alltså är detsamma som de rent fysiska formerna för smärta eller välbefinnande - efter hand som nämnda fosterkropp mer och mer tilltar i kraft också kan börja uppleva reaktionerna mellan denna kropp och den yttre känsloenergin. Liksom reaktionerna av tyngdkroppens samspel med den yttre tyngdenergin är identiska med behag och obehag eller välbefinnande och smärta på tyngdplanet, så är reaktionerna av känslokroppsfostrets samspel med den yttre känsloenergin identiska med behag och obehag eller välbefinnande och smärta på känsloplanet - men här framträder välbefinnandet och smärtan såsom identiska med det vi kallar "glädje" respektive "sorg". Det framskridna väsendet i djurriket kan alltså, förutom på tyngdplanet eller det fysiska planet, också uppleva välbefinnande och smärta på känsloplanet. Men eftersom känsloplanet inte är ett fysiskt utan ett andligt plan, betyder detta alltså att sorg och glädje i själva verket är av andlig natur. Och här ser vi återigen hur jordmänniskans dagliga tillvaro i stor utsträckning försiggår i den andliga världen. Men allteftersom individen får förmågan att uppleva förnimmelser på själva känsloplanet, får han också förmågan att återigen manifestera dem. Han får således förmågan att medvetet kunna skapa sorg och glädje för sina medväsen. Denna känslomanifestation är naturligtvis inte särskilt glädjebefordrande i sina första utvecklingszoner, där tyngdkroppen och tyngdenergin ännu spelar en så stor roll och därför - i enlighet med senare analyser - åstadkommer att manifestationen utlöser sig i själviskhet, snikenhet, intolerans och alla övriga former av lägre medvetandetendenser. Dessa utgör alltså primitiva känslomanifestationer. Men efter hand som känslokroppsfostret utvecklas och kommer i förbindelse med intelligenskroppsfostret, och samarbetet mellan dessa två kroppsfoster får övertaget över samarbetet mellan tyngdkroppen och känslokroppsfostret, och individen därigenom börjar kunna arbeta med harmoniserad känslo- och intelligensenergi, vilket är detsamma som "kärleksenergi", kommer individens känsloupplevelser och manifestationer att höra hemma under den realitet vi kallar "ren kärlek". Och det är dessa manifestationer vi vanligen uttrycker med begreppet "känsla". När vi alltså säger om ett musikstycke, att "det spelas med känsla", är denna "känsla" uttryck för en i det fysiska spelet förekommande manifestation av en bakom spelet existerande andlig förnimmelse. Det är från samma medvetandenivå de ädlare känsloimpulserna stammar - såsom "ädelmod", "uppoffring", "medkänsla", "tolerans" etc. Känslomanifestationerna utgör alltså en skala av livsyttringar som sträcker sig från "hat" till "kärlek".


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.