Läs och sök i Tredje testamentet
| Övertro och tillbedjan av världsåterlösare. Utvecklingsdistansen mellan världsåterlösarna och de makrokosmiska återlösarna. Avgudadyrkan och hedendom som "sann gudsdyrkan på fosterstadiet". Övertro |
59. Och det finns väl knappast någon annan företeelse i tillvaron, till vilken människorna knutit så mycket övertro som just till sin världsåterlösare.
De har därigenom i flera fall faktiskt förväxlat denne med en "klotåterlösare" eller "solåterlösare", genom att de i sin övertro ansett honom vara jordens ande eller till och med solens ande; alltså en identitet som är lika orimlig och omöjlig som tanken att en av hjärncellerna i en människas kropp skulle kunna rymma eller uttrycka hennes andes samlade helhetsmanifestation.
Men i kraft av övertron har människornas uppfattning om sin världsåterlösare fört dem ännu längre bort från verkliga fakta, då denna övertro kommit dem att betrakta ett sådant väsen som Gudomen själv, och tillbett honom som sådan.
Att dessa felaktiga förhållanden mellan människorna och deras världsåterlösare inte är av ringa dimensioner, inser man när man med hjälp av kosmiskt medvetande upplever att "världsåterlösarna" ännu har nästan ett helt spiralavsnitt, eller mer än fem väldiga riken eller tillvaroplan, att tillryggalägga i utvecklingen, innan de når fram till den medvetandesfär där jordklotsväsendet befinner sig, och mer än det dubbla antalet till solväsendets tillvaroplan – för att inte tala om vintergatsväsendet, till vars form av livsupplevelse de ännu har cirka arton riken eller tre spiralavsnitt att utvecklas igenom.
Ännu mer sagolik i sina dimensioner blir denna utvecklingsdistans, när man inser att alla mänskliga företeelser redan i jämförelse med det andra spiralavsnittet framträder som miniatyrartade, liksom att de motsvarande detaljerna i detta andra avsnitt – såsom ett klots existenstid med sina årmiljoner – i det tredje spiralavsnittet likaså kan hänföras till att vara av mikroskopisk natur.
Världsåterlösaren blir inom denna horisonts område sannerligen bara en liten gudom, och människornas tidigare nämnda tillbedjan och upphöjelse av honom får i samma perspektiv en betänklig likhet med avgudadyrkan och hedendom. Men det framstår som en mycket förmildrande omständighet, när man inom samma horisontområde kan bevittna att avgudadyrkan och hedendom i själva verket är "sann gudsdyrkan i fostertillstånd", och att väsendenas upphöjelse av sin världsåterlösare har tillkommit genom beundran för och kärlek till detta väsen, på grund av att det gett dem det hittills högsta uttrycket för eller uppenbarandet av gudomlighet. Och då väsendenas hittillsvarande intelligensförmågor inte tillnärmelsevis har kunnat mäta sig med deras känsloförmågor, måste den disharmoni som vi kallar "övertro" med nödvändighet uppstå i deras medvetandeliv. Övertron uppstår nämligen när en individs känsla blir så framträdande, att han genom denna kan uppleva realiteter som han ännu inte har intelligens nog att ikläda förnuftsmässiga bilder eller ge en verklig analys av. Han har därför måst ikläda sina överlägsna känslomässiga upplevelser sådana bilder, som för hans långt underlägsna intelligens måste förefalla som de mest sannolika. Därför är sådana bilder i själva verket inte heller förnufts- eller intelligensbilder, utan känslobilder. Och när dessa disharmoniska bilder är som mest utpräglade, känns de igen som "övertro". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt