Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(289-638) 
 
Avancerad sökning
Se symbol nr 9 i nytt fönster    

 

"Salighetsväsendet" ser sina tidigare liv i laster och utsvävningar och dessas verkningar på efterföljande liv. Det ser sitt sexuella liv genom tiderna och därmed sin egen förvandling från "djur" till "människa" och denna förvandlings besvärligheter. "Djursexualism" och "människosexualism". "Syndafallet" eller flockens missförstånd av polutvecklingen i väsendets medvetande   402. En betydande faktor i "salighetsväsendets" upplevelse av "guldkopiorna" är återupplevelsen av dess sexuella liv genom alla spiralens tider. Det ser sig självt tumla om i älskogsrus och kamplust som den fria hjorten i skogen eller som en Don Juan i sexuallivets senare mera upplösta eller degenererade djuriska former. Ja, det ser också sig självt som en "dygdens apostel", levande i askes, försakande såväl berättigade som oberättigade njutningar och strängt iakttagande moraliska begrepp, vilka mera var byggda på hårdnackade egoistiska företeelser och traditioner än på verkligt intellektuellt och allmännyttigt vetande. Det ser också i "guldkopiorna", hur denna ofullkomliga och på total okunnighet och övertro grundade "dygdtillvaro" kastade sin slagskugga på dess efterföljande liv. Också här har talangkärnorna blivit defekta och individen ur stånd att i de efterföljande liven skapa sig den livsviktiga, sunda, välgörande och för sitt stadium normala sexualdriften. Perversiteter, d.v.s. sjukliga eller abnorma sexuella begär och dessas tillfredsställelse ända till vanemedvetande, har likaledes gett upphov till efterföljande liv i själsligt och fysiskt elände. Och det gjorde inte saken bättre, att denna sexuella degeneration djupast bottnade i väsendets förvandling från "djur" till "människa" och att väsendet därför måste uppleva sin sexualdrift i enlighet med denna förvandling. Det var alltså en ny sexualdrift som uppenbarade sig. Denna har här i "Livets Bog" fått namnet "människosexualism", medan den gamla äktenskapliga sexualismen här betecknas som "djursexualism", eftersom den helt hör hemma under "däggdjurstraditionerna".
      Då dessa två former av sexualdrift är varandra fullständigt konträra, i det att "djursexualismen" är fundamentet för egoismen och därmed för "den dräpande principen", medan "människosexualismen" är fundamentet för förmågan att "älska sin nästa som sig själv", är det givet att en sådan förvandling i djurrikets högre del, d.v.s. jordmänniskozonen, måste skapa stora besvärligheter. Födelsen av något som utgör fundamentet för individens fullständiga omskapelse till "Guds avbild", till ett väsen som i en kulminerande kärlek till allt och alla är "ett med Fadern" och upplever sig självt som en evig eller odödlig "tidens och rummets herre", detta är en alldeles för stor händelse för att den skulle kunna försiggå i stillhet. Djurriket avstår inte godvilligt från sina väsen. Lagar och traditioner, seder och bruk, okunnighet och vidskepelse, baserade på de absoluta dräpande djuriska traditionerna men beskyddade av rättsväsendet och välsignade av prästerskapet, stimulerar och beskyddar alltjämt den könsliga egendomsrätten över andra väsen. Dessa förhållanden utgör därför tillsammans en mur eller ett skrank som i och med individens inre könsliga förvandling nödvändigtvis måste brytas ned. Men därvid blir väsendet ju en "syndare", blir en paria i samhället och betraktat med misstro av de "rättroende" medväsendena. Och här har vi hela "syndafallets" historia i renkultur. (Se för övrigt min bok "Logik", kapitel 53.) Men hur skulle också den ovetande hjorden eller hopen kunna förstå de enskilda väsen som börjar växa ifrån de på tusenårigt djuriskt vanemedvetande grundade, vedertagna lagarna och systemen? - Hur skulle väsen, vilkas motsatta pol är en medvetslös och därmed en ännu oanad sida i deras egen natur, kunna förstå denna nya tendens i medväsen av deras eget kön? - Hur skulle väsen, som endast sett denna pol personifierad till fullkomlighet i ett motsatt kön och som lärt känna denna personifikation som ett absolut oumbärligt fundament för deras egen lycka, kunna förstå en sådan personifikations stillsamma eller fosterliknande begynnelse i väsen av deras eget kön? - Hur skulle hjorten och hinden i skogen kunna förstå någon annan natur än just den som skänker var och en av dem möjligheten att tillfredsställa sin ömsesidiga längtan eller nödvändiga livstörst? - Hur skall den jordiska människan lättare kunna förstå det nya rikets begynnande morgongryning, så länge hennes fundamentala livstörst, och släckandet av den, ännu enbart baseras på samma sexuella princip som hjortens och hindens eller som "handjurets" och "hondjurets"? - Hur skall två nyförlovade unga människor, som med en för ögonblicket nästan omättlig livstörst står vid sin livskälla för att släcka denna törst, kunna förstå dessa analyser? - Kommer dessa inte att verka lika dåraktiga eller intetsägande på dem, som en avrådan från att dricka vatten skulle verka fantastisk på en av törst utmattad ökenvandrare? - De har naturligtvis endast förutsättningar att betrakta det motsatta könet i deras egen väsensnatur som en tendens, vilken verkar underminerande på deras högsta lycka, på flockens gängse djuriska traditioner och det bärande fundamentet, som är däggdjurets föröknings- och parningsprincip. Och naturligtvis ser sig dessa väsen därför nödsakade att försvara sig mot denna begynnande undergång för sin lyckas traditioner, och de betraktar de nya medvetenhetstendenserna som "syndafall", som "förbjuden frukt".


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.