Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(289-638) 
 
Avancerad sökning
Se symbol nr 9 i nytt fönster    

 

"Salighetsväsendet" ser sina tidigare liv i laster och utsvävningar och dessas verkningar på efterföljande liv. Det ser sitt sexuella liv genom tiderna och därmed sin egen förvandling från "djur" till "människa" och denna förvandlings besvärligheter. "Djursexualitet" och "människosexualitet". "Syndafallet" eller flockens missförstånd av polutvecklingen i väsendets medvetande  402. En betydande faktor i "salighetsväsendets" upplevelse av "guldkopiorna" är återupplevelsen av dess sexuella liv genom alla spiralens tider. Det ser sig självt tumla om i älskogsrus och kamplust som den fria hjorten i skogen eller som en Don Juan i sexuallivets senare mer upplösta eller degenererade djuriska former. Ja, det ser också sig självt genomleva perioder som en "dygdens apostel" i askes och försakelse av såväl berättigade som oberättigade njutningar, strängt iakttagande moraliska begrepp som mer var byggda på hårdnackade egoistiska företeelser och traditioner än på verkligt intellektuellt och allmännyttigt vetande. Det ser också i "guldkopiorna" hur denna ofullkomliga och på total okunnighet och övertro grundade "dygdiga" tillvaro kastade sin slagskugga över dess efterföljande liv. Också här har talangkärnorna blivit defekta och individen blivit ur stånd att i de följande liven skapa sig den livsviktiga, sunda, välgörande och för sitt stadium normala sexualdriften. Perversiteter, det vill säga sjukliga eller abnorma sexuella begär, och tillfredsställandet av dessa ända till vanemedvetande, har likaså gett upphov till efterföljande liv i själsligt och fysiskt elände. Och det gjorde inte saken bättre att denna sexuella degeneration djupast bottnade i väsendets förvandling från "djur" till "människa", och att väsendet därför måste uppleva sin sexualdrift i enlighet med denna förvandling. Det var alltså en ny sexualdrift som uppenbarade sig. Denna har här i Livets Bog fått namnet "människosexualitet", medan den gamla äktenskapliga sexualiteten här betecknas som "djursexualitet", eftersom den helt hör hemma under "däggdjurstraditionerna".
      Då dessa två former av sexualdrift är varandra fullständigt konträra, i och med att "djursexualiteten" är fundamentet för egoismen och därmed för "den dräpande principen", medan "människosexualiteten" är fundamentet för förmågan att "älska sin nästa som sig själv", är det givet att en sådan förvandling i den högre delen av djurriket, det vill säga jordmänniskozonen, måste skapa svårigheter. Födelsen av något så betydande, att det utgör fundamentet för individens fullständiga omskapelse till "Guds avbild" och därmed till ett väsen som i en kulminerande kärlek till allt och alla är "ett med Fadern" och upplever sig självt som en evig eller odödlig "tidens och rummets herre", kan inte försiggå i stillhet. Djurriket släpper inte godvilligt ifrån sig sina väsen. Lagar och traditioner, seder och bruk, okunnighet och övertro baserade på de absoluta dräpande djuriska traditionerna, men beskyddade av rättsväsendet och välsignade av prästerskapet, stimulerar och beskyddar alltjämt den könsliga äganderätten över andra väsen. Dessa förhållanden utgör därför tillsammans en mur eller ett skrank som i och med individens inre könsliga förvandling nödvändigtvis måste brytas ned. Men därigenom blir väsendet ju en "syndare", blir en paria i samhället, betraktat med misstro av de "rättroende" medväsendena. Och här har vi hela "syndafallets" historia i renodlad form. (Se för övrigt min bok Logik, kapitel 53.) Men hur skulle också den ovetande massan eller flocken kunna förstå de enskilda väsen som börjar växa ifrån de på tusenårigt djuriskt vanemedvetande grundade, vedertagna lagarna och systemen? Hur skulle väsen, vilkas motsatta pol är en medvetslös och därmed en ännu oanad sida i deras egen natur, kunna förstå denna nya tendens i medväsen av deras eget kön? Hur skulle väsen som endast har sett denna pol personifierad till fullkomlighet i ett motsatt kön och lärt känna denna personifikation som ett absolut oumbärligt fundament för deras egen lycka, kunna förstå en sådan personifikations stillsamma eller fosterliknande början i väsen av deras eget kön? Hur skulle hjorten och hinden i skogen kunna förstå någon annan natur än just den som skänker var och en av dem möjligheten att tillfredsställa sin ömsesidiga längtan eller nödvändiga livstörst? Hur ska den jordiska människan lättare kunna förstå det nya rikets begynnande morgongryning, så länge hennes fundamentala livstörst, och släckandet av den, ännu enbart baseras på samma sexuella princip som hjortens och hindens eller som "handjurets" och "hondjurets"? Hur ska två nyförlovade unga människor som med en för ögonblicket nästan omättlig livstörst står vid sin livskälla för att släcka denna törst, kunna förstå dessa analyser? Kommer inte analyserna att verka lika dåraktiga eller intetsägande på dem som en avrådan från att dricka vatten skulle verka fantastisk på en av törst utmattad ökenvandrare? De har naturligtvis endast förutsättningar att betrakta det motsatta könet i deras egen väsensnatur som en tendens, vilken verkar underminerande på deras högsta lycka, på flockens gängse djuriska traditioner och det bärande fundamentet som är däggdjurets föröknings- och parningssystem. Och naturligtvis ser sig dessa väsen därför tvungna att försvara sig mot denna begynnande undergång av sin lyckas traditioner och betraktar de nya medvetandetendenserna som "syndafall", som "förbjuden frukt".


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.

 

 

Tillbaka till sidan med vanlig layout © Martinus Institut