Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(289-638) 
 
Avancerad sökning
Se symbol nr 9 i nytt fönster    

 

Varför man lärt ut att de mörka fysiska kloten är kalla och döda världar. Jordklotet är längre kommet i sin spiral än solsystemet i sin   420. Vi har här bevittnat en "makrokosmisk fosterutveckling". Vi har sett den "makrokosmiska säden" (stjärnmolnen) bli till alltmer komplicerade system. Dessa har till och med nått en sådan grad av fullkomlighet, att åtminstone ett av dem (jordklotet) blivit till en organism, vars mikroindivider bl.a. är människor, d.v.s. väsen med långt framskriden tanke- och forskarförmåga, väsen med en begynnande högintellektualitet, väsen som kan börja undersöka och därmed uppleva sitt eget makroväsens natur och sin egen identitet som odödliga eller evigt existerande gudasöner. Vi såg en utvecklingsprocess, vilken faktiskt formade sig likt en eld som släcktes. Detta har naturligtvis i allra högsta grad medverkat till att göra det besvärligt för människorna att tillägna sig den rätta eller absoluta världsbilden. Då jordmänniskorna sedan urminnes tider inte kunnat undgå att känna solen som en ljus- och värmekälla, ja, som den verkliga källan till allt fysiskt liv, eftersom det ju för den fysiska förnimmelsen alltid uppstod mörker och köld där solens krafter inte verkade, har denna livskälla i mycket stor utsträckning dyrkats av forntidsmänniskor som identisk med själva Gudomen.
      Ja, man gör sig väl heller inte skyldig till någon överdrift, om man säger att enstaka moderna forskningspionjärer har betraktat solen eller solarna som världar av långt högre natur än de kalla och mörka fysiska världarna och menat att dessa himlakroppar var hemvist för väsen av långt högre intellektuell rang än de som de kalla fysiska kloten var avsedda för. Och är det inte så, att den moderna forskningen i dag betecknar dessa kalla klot som "döende" eller "döda" världar? - Och det är ju helt naturligt, att den måste föra ett sådant resonemang, så länge den endast stöder sig på rent yttre jordisk-fysiska företeelser och inte känner till den osynliga kosmiska orsaksvärlden därbakom, inte känner till livet i de högre fysiska världarna. Denna forskning blir därför offer för samma illusion som den, vilken kommit mänskligheten att fälla sina flesta tårar, nämligen illusionen om "döden". Men ingenting är alltså mera felaktigt än ett sådant resonemang. Liksom det levande väsendet inte är dött, blott därför att det inte längre är i sin fysiska kropp, så är inte heller en himlakropp död, för att den inte längre är en fysisk sol. Vi skall tvärtom nuse fall, där en sådan himlakropp i sitt framträdande överglänser solen som uttryck för liv. Det är naturligtvis riktigt, att det levande väsendets fysiska kropp upplöses som sådan, när den överges av jaget, och att de kalla fysiska kloten likaså går en upplösning till mötes, när de överges av de bakom dem existerande jagen. Det vi kallar "månar" är i regel sådana "klotlik". Men det vi här vill poängtera är, att ett klots jag inte har lämnat klotet, blott emedan det inte längre existerar som en sol utan framträder som ett "avkylt" klot. Ett sådant "avkylt" klot blir tvärtom ifrågavarande klotjags förnämsta redskap för utveckling av "intellektualitet" på det fysiska planet.
      Om vi t.ex. ser på vårt eget klot, den fysiska jorden, så är det ju uppenbart, att en omätlig ocean av krafter uppenbarar sig genom den fysiska jordkroppen, vilka krafter endast existerade i "frötillstånd" i samma klots tidigare eldtillstånd, och att motsvarande krafter i dag likaså endast finns i frötillstånd på den nuvarande solen. Vår fysiska jord är sålunda ett långt mera framskridet klot i sin spiral än vad solsystemet är i sin. Solsystemets enda överlägsenhet består i att det tillhör en överliggande spiral. Men detta system är alltså ett "yngre" väsen i denna spiral än jordklotet i sin.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.