Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 9 i nytt fönster |
| Väsendenas återupplevelse av de tidigare livsperioderna i form av repetitioner |
424. Men det har genom forskning i andra väsens första kroppsperiod eller det stadium av denna som vi kallar fosterstadiet, efter hand blivit ett faktum att detta utgör en serie småstadier, som vart och ett är en omedveten återupplevelse i miniatyr av forntida livsperioder i spiralen.
Eftersom väsendet under forntida livsperioder i spiralen har framträtt i helt andra och långt mindre utvecklade livsformer än den som det nu uppenbarar sig i, är det givet att det i dessa återupplevelser endast kan framträda som karakteristiska uttryck för dessa livsperioders speciella tillstånd.
Därför är till exempel en jordmänniska inte heller i sitt fostertillstånd i särskilt hög grad uttryck för det jordmänskliga tillstånd som hon kommer att representera efter födelsen, utan är tvärtom i högre grad uttryck för dessa forntida livsperioders primitivitet eller lägre tillstånd.
Således repeterar hon bland annat under sitt fosterstadium rentav ett slags fiskstadium.
Men varje återupplevelse av dessa forntida tillstånd under fosterutvecklingen existerar bara en helt kort period, för att sedan lämna plats för återupplevelsen av ett något högre förflutet tillstånd, och så fortsätter det till dess att väsendet når det tillstånd som kan utlösa dess nuvarande normala tillstånd.
På detta stadium mognar fostret till den process som kallas "födelsen".
Här börjar så det slutliga formandet eller skapandet av den kropp som nu är väsendets rättmätiga.
Men också här kan man spåra repetitioner av forntida tillstånd. Barndomen och ungdomen är i själva verket ingenting annat än återupplevelser i princip av vildens eller naturmänniskans stadier. Det är ett faktum att människorna är mer brutala, råa och hänsynslösa i barndomen och ungdomen, och med större förkärlek leker "rövare" eller "soldater" i denna ålder än i en mognare ålder. Därmed är det ju inte sagt att det inte finns många människor som har kommit så långt i utvecklingen, att de redan under barnaåren framträder som kärleksfulla och sympatiska och helt tar avstånd från all brutalitet och hårdhet. Tvärtom finns det lyckligtvis inte så få sådana. Dessa väsen undviker varje form av slagsmål eller våld, de är kort sagt i hög grad uttryck för principen "att vända den högra kinden till, om man blir slagen på den vänstra". Men sådana barn blir i allmänhet betraktade som "fega stackare" av kamraterna. Den rådande andan i barnens led är ju alltjämt beundran av maktprincipen. De stora kraftiga pojkarna som har styrka nog att slåss med alla de andra, är i regel skolans "hjältar". Den lille pojke som undflyr varje brutalitet eller hellre vill tiga och tåla än ställa till bråk, betraktas närmast som en "dumbom". Och en stor och kraftigt byggd pojke som lätt kan hävda sig med makt men inte använder sin styrka, utan har samma inställning som den lille pojken, blir ju betraktad som en ännu större "dumbom", såvida han inte rent av anses som "feg eller lite bakom". Nu undrar man kanske varför inte alla barn repeterar de primitiva forntida stadierna. På detta måste svaras att det bara ser ut som om inte alla barn repeterade sina forntida stadier. I själva verket måste alla jordmänniskobarn repetera primitiva naturmänniskostadier för att nå fram till sitt ursprungliga civiliserade tillstånd. Men repetitionerna är utomordentligt olika hos olika individer. De är inte alls lika våldsamma eller drastiska hos alla individer. Hur våldsamma eller drastiska dessa repetitioner är hos ett barn eller en ung människa, beror, som vi senare ska se, på i hur hög grad de är uttryck för vederbörande individs verkliga tillstånd, det vill säga den utvecklingsstandard som väsendet kommer att representera när det nått "mogen ålder", vilket i detta fall betyder omkring trettio år. Det karaktärstillstånd som väsendet då intar är dess normala standard. Det är den nivå i utvecklingen som det uppnått i tidigare liv. Denna nivå kan väsendet inte representera vid födelsen, utan det måste i sitt nya liv och sin nya kropp gå igenom alla de underliggande stadierna i förminskad skala för att bli fullt dagsmedvetet i sin verkliga, normala standard. Från trettioårsåldern och framåt utvecklas individen vidare och infogar på detta sätt, för varje särskilt jordeliv, ett nytt erfarenhetsfält eller utvecklingsavsnitt i sin eviga livsbana. Detta nya avsnitt återupplevs så i nästa liv som en repetition, innan individen då når trettioårsåldern. I det påföljande livet repeteras det på nytt, men nu i ett ännu mindre format, och så fortsätter det. För varje liv som går blir repetitionen således allt mindre, för att till slut bli helt mikroskopisk. Men eftersom det med varje nytt liv blir ett nytt avsnitt att repetera, kommer de föregående repetitionerna därmed alltmer att tryckas tillbaka mot barndomen och fosterstadiet. Eftersom det senaste livets repetition för jordmänniskans del äger rum sist i tjugoårsåldern, måste ju det näst senaste livets repetition äga rum något dessförinnan, alltså ungefär i mitten av tjugoårsåldern, och det tredje senaste livets repetition ungefär i början av tjugoårsåldern, medan det fjärde, femte och de därnäst följande föregående livens repetitioner alla måste ligga före tjugoårsåldern, för att så småningom gränsa ända ned mot fosterstadiet, där alla repetitioner hänför sig till för länge sedan svunna tidsperioder. Vi ska i ett senare avsnitt närmare redogöra för denna repetitionsprincip och visa hur den ligger till grund för en annan fundamental princip som vi här i Livets Bog ska lära känna under begreppet "perspektivprincipen", och på vilken varje slag av förnimmelse orubbligt är baserad. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt