Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
 
 St:  
(289-638) 
 
Avancerad sökning
   

 

Det levande väsendets tankeklimat och naturkrafterna   472. Genom varje levande väsen strömmar alltså i detta ögonblick, såsom mental manifestation eller synliggörelse, "vinterköld", "vårvindar", "sommarsolsken" eller "fuktiga höstdimmor". Våra tankar i detta nu, det vi säger till vår medmänniska eller tänker om henne eller det vi tänker om oss själva eller gör emot oss själva, är alltså kosmiskt "årstidspräglat". Vi kan utveckla vilda naturkrafter som river och sliter i allt omkring oss, liksom vår utstrålning kan vara sådan att den förtätar och fryser allt till is. Men vi kan också vara en innerlig ljus- och värmekälla som skapar sommardagens underbara milda vindar och värmande solsken för allt som kommer i vår närhet. Och vårt väsen kan även ge ett blekt och kraftlöst intryck av försvinnande storhet, av förgången kraft och makt. Ja, i vårt inre är Gudomen den sanna solen. Genom vår "evighetskropp" och vårt "övermedvetande" sprider den sin glans in i vårt undermedvetandes mörker, och dag och natt uppstår i vårt inre. Och den växelverkan mellan ljus och mörker som vi kallar "livet" kommer på så vis att brinna, stråla och lysa genom oss och ut från oss, ut till vår omgivning och in i andra väsens tillvaro. Vårt väsen blir ett med naturkrafterna. Ena gången är vi den iskalla vinden kring bergstopparna, andra gången den rasande snöstormen på tundran. Vi är den vita döden vid polerna. Mot oss måste allt liv skydda sig i päls och handskar, i skinn och ylle, genom eldar och kakelugnar.
      En annan gång är vi den gryende våren. Från vårt inre brusar en stormande livslustenergi. Det är vårvinden. Den får isen att smälta, lavinen att rulla och floderna att svämma över sina bräddar. För den frambrusande våren i vårt inre måste allt vika, men i dess spår spirar livet upp, här blommar de vita snödropparna och de späda anemonerna.
      Men stundom är vi den lysande sommarsolen och de befruktande regnen. Där vi drar fram, myllrar livets oräkneliga härskaror. Blomstertäckets strålande färgprakt är vår mantel. I vår atmosfär framträder rosor, guldregn och syren. På vår väg över himlakroppar och världar lyfter vi livet mot den evige Fadern. För vårt himmelska ljus måste mörkret vika.
      Vid ett annat tillfälle är vi den gråa hösten. Vårt ansikte är de vissnande skogarna, de bruna löven och de gula stubbåkrarna. Endast föga näring finns nu kvar på de avbetade ängsmarkerna. Men över vårt döende liv, vår försvinnande härlighet, tindrar och lyser löftesrikt höstnattens klara stjärnor.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.