Läs och sök i Tredje testamentet
| Den kristna, kyrkliga syndaförlåtelseteorin, som måste överges för att livsmysteriets avslöjande ska kunna bli fullständigt och i överensstämmelse med jordmänsklighetens växande vetenskapligt inställda mentalitet |
570. Då några av de här framlagda grundfacit av livsmysteriet på vissa punkter kolliderar med den i dag rådande auktoritativa kyrkliga uppfattningen om detta mysterium, kan det vara lämpligt att vi uppehåller oss lite vid sådana kollisioner, för att därigenom få en orienterande överblick innan vi går vidare i vår utforskning av dessa livsmysteriets grundfacit.
I och med att det levande väsendet som nämnts är sitt eget ödes upphov, blir tillvaron hundraprocentigt rättvis, vilket innebär att den blir en uppenbarelse av "kärlekens" kulmination, alltså ett facit som skulle vara absolut omöjligt i varje annan samling analyser av livsmysteriet än den här framlagda. Om de levande väsendena inte vore eviga väsen, utan hade en verklig "början" genom befruktningen och den fysiska födelsen, såsom den kyrkliga uppfattningen går ut på, vore de ju att beteckna som "skapade" och därmed "timliga" företeelser, något som den kyrkliga auktoriteten ju också framför. Men om de vore "timliga" företeelser, skulle de aldrig någonsin kunna bli annat. De skulle för all framtid, från den fysiska födelsen och allt framgent, representera tidsrummet. De skulle representera ålder, vara så eller så gamla. Och ett "evigt liv", som det som den kyrkliga auktoriteten förebådar de "frälsta", kan det alltså inte bli fråga om, för "eviga" väsen med "ålder" kan endast vara uttryck för en analys som visar sitt upphovs abnorma bruk av tankeförmågan. Men alldeles bortsett från detta, måste man ju även i en sådan situation, då man uppfattar de levande väsendena som "skapade" företeelser, acceptera uppfattningen att "något kan bli till av intet". Att denna analys också är uttryck för ett abnormt bruk av tankeförmågan, behövs det inte särskilt stor begåvning för att se. Om de levande väsendena vore "skapade" företeelser och deras talanger, begåvning och framträdande vore produkter av "ärftlighet", var skulle då rättvisan och därmed kärleken i världen finnas? Hur kan det vara rättvist eller rättfärdigt att ett väsen har en medfödd bräcklig hälsa, en primitiv begåvning, och måste gå omkring som en "trashank" eller "tiggare", medan andra väsen föds med strålande hälsa, ärver väldiga ekonomiska förmåner, lever på stor fot, blir ärade och aktade? Varför föds somliga väsen som pygméer och san-folk och andra som medlemmar av högtstående kultursamhällen? Varför ska somliga väsen vara djur, föras till slaktbänken eller falla offer för jägares mordlust, medan andra föds till att bli slaktare och jägare? Kan det vara uttryck eller bevis för kulminerande kärlek att det inte finns någon annan orsak till ett öde fullt av sorger och lidanden, eller ett öde fullt av lycka och välbefinnande, än just detta enda: "ärftlighet"? Vad eller vem står bakom "utdelningen" av dessa högst olika former av "ärftlighet"? Ja, genom barnundervisningen eller den auktoritativa kristna uppfattningen har vi ju fått lära oss att det finns en "allsmäktig" och "allvetande" Gudom. Men en sådan kulminerande motsats till kärlek som denna "ärftlighetsutdelning" utgör, är knappast smickrande för den "kristna Gudomen". Om denna Gudom är "allvetande" och "allsmäktig", måste han ju vara en "syndig" Gud som själv överträder alla de kärleksbud som den kyrkliga uppfattningen begär att människorna ska försöka hålla. Att tilldela de olika, av honom "skapade" väsendena så vitt skilda starter i "början" av livet, och sedan ändå begära samma slutfacit av varje enskilt väsen när det fysiska livet upphör, kan aldrig någonsin vara uttryck för kärlek. Det fordras att man ska be om förlåtelse och ångra sina "synder". Men kan det vara riktigt att den "skapade" individen ska ångra sitt eget väsen? Han har ju enligt kyrklig uppfattning inte skapat sig själv, utan är en produkt av Gudomens skaparförmåga. Gudomen har alltså skapat "syndare". Men då Gudomen är "allvetande", måste han ju i förväg veta besked om detta. Och då han samtidigt är "allsmäktig", kan det inte finnas någon brist eller ofullkomlighet i hans skaparförmåga. Gudomen kan därför endast medvetet och med avsikt ha skapat "syndarna". Men att avsiktligt skapa väsen, om vilka han i förväg vet att de kommer att hamna i "ett evigt helvete" där det är "gråt och tandagnisslan", avslöjar en medvetandetendens som endast kan betecknas som en "perversitet" eller kulminationen av abnormitet, eller motsatsen till all logik, och därmed till kärleken. Var det kanske inte här som ångern skulle vara på sin plats? Det kan väl inte vara "det skapade", utan "skaparen", som ska ångra "det skapades" ofullkomlighet. Det är naturligt och begripligt att en livsuppfattning med en så ohygglig och från kärlekslagen avvikande konsekvens inte har kunnat avskaffa nöd, krig och lemlästning i världen. Och det lilla fåtal människor som kunnat och vågat tänka tanken till slut, har insett hur vilse de gått, och i sin förtvivlan har de måst skrika ut sin själs innersta protest mot detta demoniska falsarium med de kända orden: "Herrens vägar är outrannsakliga." Att man försökt råda bot på ovannämnda olyckliga konsekvens genom att uppfatta Världsåterlösarens hela lidandeshistoria som ett "straff" för "all världens synder", kan inte vara till någon glädje för Gudomen, ty Gudomens mentalitet blir därigenom på nytt fastställd som "sjuk" eller "abnorm", samtidigt som dennes vägar blir än mer gåtfulla för sanningssökaren. En Gudom som ger de verkliga "syndarna" "syndaförlåtelse" på villkor att han får lemlästa och pina ett "oskyldigt" eller "syndfritt" väsen i deras ställe, uppenbarar inte någon rättfärdighet, än mindre kärlek. Här kan det ju bara vara tal om att "straffet" till varje pris måste utmätas. Om det drabbar den skyldige eller den oskyldige, är för Gudomen helt oväsentligt. Gudomens mål och tillfredsställelse består endast i att något väsen "bestraffas". Att se "gråt och tandagnisslan", måste alltså vara denna gudoms största njutning, eftersom han så konsekvent begär detta, trots att han låtit de "skyldiga" gå fria. Den himmelska rättvisan visar sig här vara den jordiska långt underlägsen, för i den sistnämnda kan ingen få ta på sig så eller så många års fängelse eller det ena eller det andra straffet i ett annat väsens ställe. Den jordiska rättvisan har endast intresse av att straffet drabbar den skyldige. Den skulle ju också göra sin egen existens helt överflödig i samma ögonblick som den övergick till att fungera som den här beskrivna himmelska. Men en livsuppfattning vars yttersta konsekvenser gör den himmelska rättvisan underlägsen den jordiska, kan naturligtvis inte i fortsättningen leda människorna mot högre ideal. När dess högsta moral står under det som redan praktiseras som jordiskt rättsväsen, kan den inte längre vara av intresse. Vi ser ju också att det blir alltfler tomma platser i dess kyrkor eller tempel, samtidigt som den här beskrivna gudsbilden knappast kan inspirera människorna att "vända den högra kinden till, om de blir slagna på den vänstra". En gudom som själv "straffar" och "hämnas" och med vilken man kan köpslå om "syndernas förlåtelse" genom att låta ett annat väsen överta lidandena för ens egna utsvävningar, strider så emot all logik och därmed mot livets kärlekslagar, att tron på honom måste förkastas av var och en som verkligen vill uppleva den sanna eller absoluta lösningen på livsmysteriet. Denna tro är ju en "slöja" som i jordmänniskans mentalitet skymmer alla de kärlekslagar eller den allt överglänsande intellektualitet eller logiska skapelse som vi ser obeslöjad i själva livet eller naturen, i väsendena och materien utanför det jordmänskliga maktområdet. Om inte denna "slöja" dras åt sidan, såsom vi här har gjort, förblir livet eller tillvaron ett "mysterium". Och forskaren kommer då aldrig till insikt om den verkliga sanningen. Men när slöjan dragits åt sidan, står han inför ett nytt stort faktum, vilket som en naturlig fortsättning till de här ovan nämnda elva grundfacit kommer att göra livsmysteriets sista företeelser till uppenbar verklighet, nämligen avslöjandet av den rättfärdighet eller kärlekskulmination, med vilken världsalltet i all evighet uppenbaras, och i vilken "vi alla lever, rör oss och är till". Att väsendenas livsuppfattning således spårat ur, såsom visats ovan, och kommit bort från all logik eller verklighet, beror endast på det förhållandet att man vid någon tidpunkt kommit helt bort från kunskapen om reinkarnationen eller återfödelsen. Och i tron att det levande väsendet börjar sitt liv vid födelsen, har man försökt hitta en förmildrande omständighet eller ett försvar för de kalamiteter som därigenom uppstod, och så uppenbarade sig syndaförlåtelseteorin och mottot "Guds vägar är outrannsakliga", varmed man, helt i strid med Världsåterlösarens egen uppfattning, menat att världen skulle kunna "frälsas". Även om denna teori varit en stor tillgång i denna verklighetsfrämmande livsuppfattning, har den inte kunnat skapa en helt tillfredsställande trygghet. Detta framgår klart av den ovilja mot och den fruktan för en logisk rannsakning eller utforskning av teorin som dess anhängare ofta hyser. Ja, de betraktar rent av en sådan rannsakning som syndig, uppmanar med suggererande kraft väsendena att uteslutande "tro" på den traditionella livsuppfattningen och hotar med "förbannelse", "straff", "helvete" eller "evig förtappelse" för dem som inte accepterar tron. Men en livsuppfattning som inte tål att utforskas eller utsättas för logisk granskning och därför blint måste bli trodd, kan inte bära en världskultur, i vilken mäktiga skolor, universitet och läroanstalter mer än kyrkor och tempel utgör fundament för skapandet av mentalitet. Dessa ord är inte avsedda att vara någon kritik av kyrkorna och templen, som ju är högst gudomliga och har haft en stor uppgift i väsendenas känsloutveckling. Men den jordiska mänskligheten är nu i färd med att glida in i ett utvecklingsstadium, där den inte längre kan ledas genom känslomässig påverkan, genom ceremonier och gamla traditioner. Nu är det intellektualitetens eller förståndets klara ljus som ska ha tillträde till varje enskild individ. Var och en ska med sin hjärna och sitt förstånd, i naturens egna företeelser, uppleva livets logik, det vill säga den högsta visdomen och kärleken. Det är den som likt ett intellektuellt solljus ska komma att stråla ut från alla framtidens undervisningspalats och göra krig, mördande och lemlästning till villfarelse, dårskap och primitivitet samt de eviga fakta till vetenskapliga facit. En livsuppfattning som ska göra sig gällande samt leda och bära i en sådan kultur, kan inte vara en inlärd, nedärvd dogmvärld som inte får undersökas eller rannsakas. Den måste vara den verkliga själen i den nya kulturen, den måste vara livet självt, den måste vara en så stor sanning, att den kulminerande intellektualiteten inte på något vis kan avliva den som ett falsarium, utan tvärtom är tvungen att fastställa den som ett i kontakt med evigheten framträdande orubbligt faktum som är "ett med vägen, sanningen och livet". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt