Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(289-638) 
 
Avancerad sökning
   

 

Varför det levande väsendet hyser rädsla för döden. Väsendet finner frid endast i hoppet om en evigt fortsättande tillvaro  601. Det levande väsendets fysiska framträdande är således helt baserat på ett samspel mellan dess egen och mikroväsendenas "strålformiga" materia. Så länge detta samspel varar, är väsendet ömsesidigt förenat med sina mikroindivider såväl fysiskt som själsligt, ja, från fysisk synpunkt framträder det faktiskt som ett med dem. Och eftersom den vanliga jordiska människan inte har "kosmiskt medvetande" och alltså inte är förtrogen med det rätta sammanhanget, lever hon i stor utsträckning i den villfarelsen att hon är identisk med sin fysiska organism och tror sig själv vara underkastad de lagar som gäller för denna företeelse. Eftersom organismen är en skapad, timlig företeelse, betraktar det ovetande väsendet organismens öde som sitt eget. Det tror sig självt vara en "timlig" eller "skapad" företeelse. Det menar sig vara ett "dödligt" väsen, och det passerar här kulminationen av sin tillvaro längst bort från insikten om den verkliga sanningen. Livsvisdomen kulminerar här i dess medvetande som "mystik". Därför är det inte så underligt att väsendena på detta stadium hyser en verklig rädsla för döden och med all kraft klamrar sig fast vid sin fysiska organism och tillvaro. Att detta väsen inte kan finna frid i den ohyggliga föreställningen om döden som livets verkliga slut, blir ju ett faktum genom den omständigheten att människan trots allt lever i ett outplånligt hopp om en fortsatt tillvaro efter "döden". Det är detta hopp som ligger till grund för alla religiösa rörelser, sammanslutningar, sekter och trossamfund, i och med att de alla uteslutande baseras på att stimulera och förverkliga de ideal eller den längtan som detta hopp är uttryck för.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.