Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(289-638) 
 
Avancerad sökning
   

 

Vad vi erfor i det elfte kapitlet: Allt medvetenhetsliv är "tankeklimat", är atmosfär, moln, regn och solsken, morgon- och aftonrodnad på det eviga livets himmel. Stadfästelsen av jordmänniskans plats i spiralkretsloppet. Världspanoramats struktur, dess kärlekslagar eller kulminerande logik är den högsta intellektuella undervisningen, samtidigt som det är Gudomens egen livsyttring och ledning av det levande väsendet hän emot dess egen salighet   621. Vi har nu nått fram till slutet av det ämne vi avsåg att behandla i "Livets Bogs" elfte kapitel, nämligen "tankeklimat", vilken realitet utgör det slutliga resultatet av den "kosmiska kemin". För att levandegöra denna realitet har vi gått igenom ett mycket omfattande material och berört alla de huvudproblem, genom vilka den jordiska människan har speciell anknytning till denna allt genomträngande manifestation. Vi har sålunda sett denna gudomliga företeelse i ett sådant djup och en sådan höjd, att vi fått bekräftat, att "tankeklimaten" är själva det levande väsendets "livsande". De är den "livets ande" som Gud "blåste in" i Adam. "Tankeklimaten" är alltså det eviga livets "luft". Ingen manifestation eller skapelse, ingen kärlek, ingen sympati, inget ljus, ja, ingen som helst livsupplevelse kan förekomma utan att vara ett jags opererande med denna allt genomträngande levande "luft". Vi har sett, att detta jags djupaste eller stilla och hemligaste suck likaväl som dess mest dundrande och larmande framfart, ja, hela dess samlade öde, dess vandring genom reinkarnationerna eller liven i spiralernas eviga kretslopp, dess dagliga livs glädje och sorg, dess äktenskap och föräldraskap, rikedom och fattigdom, sjukdom, hälsa och välbefinnande, primitivitet och genialitet o.s.v., alltsammans utan undantag är "tankeklimat" och därmed utgör atmosfär, moln, regn och solsken, ljus och färgstrålande morgon- och aftonrodnad på det eviga livets omätliga himmel. Bakom hela denna atmosfär av skapelsens mångfald, bakom dessa levande kontinenter av manifestationsvälde fann vi den över alltsammans härskande livets Herre. Vi såg ett "något", som "sade - och det skedde så", som "bjöd - och det stod där". Ja, vi såg, att all skapelse, varje alster, blev till direkt på en önskans bud, och att vi här sålunda stod inför den "kosmiska kemins" djupaste analys. I vårt eget väsen fann vi denne livets Herre, i vår egen skapelse såg vi denna gudomliga önskningsmanifestation. Vi upptäckte oss själva som identiska med Gudomens "avbild". Hans existens uppenbarade sig livslevande i vår egen närvaro i världsalltet. Bibelns berättelse om Gudomens mirakulösa skapande eller önskningsmanifestation hade blivit till levande verklighet i vårt eget kött och blod. Mellan oss och materiens reaktion existerar absolut ingen annan bro än "urbegäret", vilket i realiteten vill säga: vår egen önskan. Genom denna önskan knyter vi oss till materien eller ämnena. Och endast genom denna vår eviga önskan om tillvaro iscensätter vi den permanenta materiereaktion som vi kallar "öde". Och denna iscensättning är ju detsamma som "kosmisk kemi", medan dess upphov är den "kosmiske kemisten".
      Men det var icke blott vår egen identitet och vårt eget skapande vi fick se som "kosmisk kemist" respektive "kosmisk kemi". Vi blev även vittne till att all skapelse i naturen, i de levande väsendena, i såväl mikrokosmos och makrokosmos som mellankosmos, var själva Gudomens livsyttringar, Gudomens medvetande, hans språk, som blivit levande på hans önskningars bud. Genom livsmysteriets tolv grundfacit såg vi inte endast att hela denna skapelse i sin totala utsträckning var någonting "mycket gott" utan också att hela världsalltet i sitt slutfacit resulterade i kulminerande kärlek och att denna materiereaktion eller medvetenhetsutveckling sålunda är själva livets kulmination. Att tillägnandet av denna gudomliga form av livsupplevelse uteslutande sker på basis av vår önskan, som en tillfredsställelse eller mättnad av en föregående hunger, och att allt liv endast kan existera som en sådan "mättnad" av "hunger", detta gör ju blott tillvarons kärleksfacit än mer orubbligt och strålande, samtidigt som det i verkligheten är den enda existerande grundvalen för all tillvaros detaljering eller kolorit. Om inte allting blev till på hungerns eller begärets bud, skulle ju varje form av livslust vara en omöjlighet. Och om inte varje sak resulterade i mättnad, skulle det ingen tillskyndan finnas för något slag av nyskapande eller alstrande av motsättningar eller kontraster i livsupplevelsen. Och utan kontraster skulle varje slag av förnimmelse vara omöjlig. Och utan förnimmelse skulle överhuvud taget inget liv existera. Det som vi kallar kärlek har sålunda också sin kontrast. Det är denna kontrast som utvecklar sig som "den dräpande principen", det s.k. "onda" eller det mentala "mörkret". Vi har sett att denna princip även är nödvändig i kretsloppet eller spiralen, ty utan den skulle det vara omöjligt att uppnå hunger efter kärlek, efter ljus och välbefinnande, som ju är den nämnda principens kontrast.
      Att mättnaden på kärlek eller gudomligt ljus och välbefinnande även realistiskt existerar bekräftas genom alla de väsen som i dag lever i mörkret, i "den dräpande principens" område. De skulle nämligen aldrig någonsin ha kunnat komma till detta område, om de inte i förväg haft "hunger" efter det. Och denna "hunger" efter mörkret skulle omöjligt ha kunnat bli till, annat än på basis av "mättnaden" på dess kontrast, d.v.s. mättnaden på ljuset.
      Att alla de levande väsen som nu befinner sig i mörkret har haft en sådan hunger blir orubbligt bekräftat genom själva "utvecklingsstegen". Här syns det tydligt, att väsendena från "salighetsriket", genom mineralregionen, genom "växtriket" och in i jordmänniskoregionen mer och mer söker sig mot "den dräpande principens" kulmination. Att denna från ljus till mörker nedåtgående rörelse är en realistisk önskan hos ifrågavarande väsen själva, detta framträder i hög grad i våra förfäders ideal och moralföreskrifter. Gick inte vägen till "Valhall" eller dessa människors "himmelrike" just genom utvecklandet av "den dräpande principens" "hjältemoral"? - Jo, det var ju rent av "syndigt" att dö en naturlig död av ålderdom. En sådan död gav inte tillgång till gudarnas ynnest eller "hjältemoralens" belöning: fläsk och mjöd och unga kvinnor eller "valkyrior". Den som dött en naturlig död, alltså den som i verkligheten varit mest i kontakt med livslagarna, måste i livet på andra sidan, likt en paria, nöja sig med "Hel", tillvarons spindelvävsfyllda, skumma och trista källarvåning.
      Att denna "hjältemoral" har existerat är ett faktum. Det är dess efterlämnade "C-vetande" eller vanemedvetande i de nuvarande jordmänniskornas kött och blod som ligger till grund för allt militärväsen. Så länge detta inte kan undvaras i jordmänniskornas samhälle, befinner sig detta ännu kvar på förfädernas hedniska mark. Att det finns krafter, som i form av "kristendom" eller läran om humanitet försöker leda samhället bort från den från forntiden ärvda blodiga vägen, detta bekräftar ju bara, att mättnaden på den hedniska traditionen, mättnaden på blodsutgjutelsernas moral är i starkt tilltagande och att hungern efter dess kontrast är i samma grad stigande. Det är denna "hunger" som är orsaken till att humanitetens eller kärlekens energier i form av "kristendom" har börjat göra sig gällande, även om dessa i realiteten ännu endast är "A-vetande" och "B-vetande" och sålunda mera vaken dagsmedvetenhetsmässig teori än praktiskt vanemedvetande.
      Genom vårt studium av livsmysteriet har vi således här kommit till kunskap om jordmänsklighetens plats i spiralen eller det stora kretsloppet. Vi har sett, att denna mänsklighet håller på att passera kulmen av sin "mättnad" på upplevelsen av "den dräpande principen". Dess längtan och begär, dess ideal och mål ligger nu i samma riktning som "hungern" efter fullkomlighet, humanitet och kärlek. Och med stadfästelsen av denna sin plats i spiralen eller kretsloppet har jordmänniskan alltså funnit den absolut säkraste och fullkomligaste grundvalen för tillrättaläggandet av sin "kosmiska kemi", sin livsupplevelse eller skapandet av sitt öde. Världspanoramats struktur, dess kärlekslagar eller kulminerande logik har blivit hennes högsta och mest intellektuella undervisning. Med denna levande undervisning från Gudomens egen livsyttring har hon kommit i besittning av det bästa skyddet vid det logiska styrandet av sitt eget öde hän mot livets harmoni, mot Gudomens väsen, mot sin egen salighet.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.