Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 11 i nytt fönster |
| Vi säger "jag", "vi" och "våra". Varför det inte kan vara hjärnan som är upphov till livet |
688. Vår upplevelse av livet utgör obestridligt en förnimmelse av ett centrum som summerar reaktionerna av vår organisms möte med naturens påverkan eller de företeelser vi kallar sinnesintryck.
Det är ju ett ofrånkomligt faktum att "vi" upplever "våra" egna sinnesintryck.
"Vi" upplever vårt möte med ljusreaktioner genom "våra" ögon, liksom "vi" upplever ljudreaktioner genom "våra" öron samt lukt-, smak-, känsel- och tankereaktioner genom de därtill ägnade sinnesredskapen.
Vem eller vad betecknar detta "vi" eller "våra"?
Om upplevelseförmågan kunde existera självständigt, vore dessa uttryck helt meningslösa.
Om det inte fanns "något" som ser, hör, luktar, smakar osv., skulle det ju aldrig någonsin kunnat heta "vi" ser, "vi" hör, "vi" luktar eller "jag" vill, "jag" vill inte, "jag" sprang, "jag" upplevde etc.
Om endast upplevelseförmågan existerade, skulle dessa uttryck, "vi", "våra" eller "jag", bara vara uttryck för något som inte alls existerade.
Och våra dagliga uttalanden om vårt eget jag skulle då vara den största osanning som över huvud taget kunde manifesteras.
Men till vilken nytta skulle denna meningslösa osanning vara?
Visar sig inte förnekandet av vårt eget jags eller självs existens här vara hundraprocentig övertro?
Varför säga "jag" såg, när man samtidigt vill bortförklara eller förneka dettas existens?
Om detta "jag" inte existerade, skulle det ju inte finnas något som såg, något som hörde, ville eller kunde.
Att säga att det är hjärnan som är så konstruerad att den kan uppleva och förnimma, betyder bara att man mentalt sett ännu vadar omkring i den ändlösa, timliga orsak och verkan-floden. Förnimmelseförmågan är i detta fall bara en kombination av verkningar, till vilka hjärnan då skulle vara orsak. Men då hjärnan ju också visar sig vara en skapad realitet, avsedd att fylla ett planmässigt syfte, blir den i sig själv, förutom att den är en ny kombination av verkningar, en lika osjälvständig eller underordnad realitet som själva förnimmelse- eller upplevelseförmågan. Den visar sig med andra ord vara identisk med en funktion. Men då den är en funktion, kan den lika lite som förnimmelseförmågan berättiga vårt bruk av beteckningen "jag". Och det mest korrekta måste då vara att vi i stället för "jag" sade "funktionen": "Funktionen" såg, "funktionen" hörde, "funktionen" upplevde, vilket i sin tur innebär: "upplevelsen" upplevde. Men vad upplevde upplevelsen? Ja, den kunde ju bara uppleva "upplevelsen". Och ingenting annat över huvud taget skulle då existera i tillvaron. Att en sådan uppfattning inte täcker jordmänniskans fulla insikt i detta problems verkliga sanning, blir alltså ett faktum genom den omständigheten att väsendena här använder uttrycken "jag" eller "vi" och ständigt måste använda dem, till och med när de förnekar jagets existens. Kan man tänka sig en mer komprometterande situation än när ett "något" tillkännager påståenden om att det aldrig har existerat eller funnits till? |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt