Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(639-1052) 
 
Avancerad sökning
   

 

Liksom individens sympati eller kärlek till det motsatta könet endast kan existera som en organfunktion, kan hans eller hennes kärlek till det egna könet också bara existera som en organfunktion. Denna sistnämnda kärlek är allkärlekens vårbrytning  852. Men hur skulle en intelligensfunktion medvetandemässigt kunna äga rum, om individen inte hade hjärna? Hur skulle ett väsen kunna se, om det inte hade ögon? Hur skulle väl moralväktarnas egna starka känslor för det motsatta könets väsen kunna existera eller bli till, om de inte just berodde på deras speciella sexuella organfunktion? Beror inte mannens dragning till kvinnan och kvinnans dragning till mannen på det förhållandet att han är ett "hanväsen" och hon ett "honväsen"? Och beror inte graden av deras äktenskapliga lycka fullständigt på graden av deras framträdande som "hanväsen" respektive "honväsen"? Och är inte detta "hantillstånd" respektive "hontillstånd" sedan länge uppfattat som ett organproblem? Utgör inte just organen en av de faktorer varigenom man kan skilja mellan "han" och "hon"?
      Men när en kärlek som är av så ringa omfattning att den endast sträcker sig till det motsatta könet, i så hög grad är betingad av en organfunktion, i hur mycket högre grad måste då inte en kärlek som sträcker sig till alla levande väsen oberoende av kön, vara baserad på en organfunktion? Vad skulle den annars vara baserad på? Tror man att en sympatimanifestation, som är så väldig att den är lik Gudomens eget strålande kärleksflöde, är något som springer fram ur "ingenting"? I så fall kunde den ju likaväl finnas i det ena väsendet som i det andra. Tror någon att man kan uppfylla budet om att "vända den högra kinden till, om man blir slagen på den vänstra", annat än i kraft av en i medvetandet redan befintlig, speciell kombination av organfunktioner? Och är då inte dessa organfunktioner av en sådan art, att de på ett eller annat sätt måste ha kolliderat med den rent äktenskapliga könssfären och därigenom mildrat "hanväsendets" och "honväsendets" inställning till sitt eget kön? Hur skulle dessa väsen annars kunna komma att uppfylla det stora budet att "älska sin nästa som sig själv"? Den is eller kyla som ursprungligen finns mellan väsen av samma kön, måste dock avlägsnas. Avlägsnandet kan endast ske genom en organfunktion. Denna måste då vara av en så väldig sympati- eller kärleksuppväckande natur, att den helt kan överglänsa den äktenskapliga könssfärens funktion till förmån för uppfyllandet av Guds plan med människan, det vill säga skapandet av "allkärleken" i väsendets inre. Är det inte detta som gör sig gällande, när det så kallade "naturliga" könstillståndet hos väsendena och det därmed förknippade äktenskapliga tillståndet degenererar? Hur skulle denna omskapelse eller utveckling av människan annars yttra sig? Måste inte denna omskapelse efter hand förändra "hanväsendets" syn på "hanväsendet" och "honväsendets" syn på "honväsendet"? Och måste då inte denna syn, för att vara i överensstämmelse med den nyss nämnda gudomliga planen eller utvecklingen av "allkärleken", just vara en växande "sympati" för det egna könet? Var skulle förändringen annars sätta in? Hela fullbordandet av den gudomliga planen beror uteslutande på förändringen av denna syn. Hur skulle isen mellan väsen av samma kön annars kunna smälta? Är inte denna smältning den första begynnande vårfloden som förebådar den "nya himlen" och den "nya jorden"? Och är det inte rimligt att denna vårflod i sin framfart också skapar snöskred, översvämningar av smältande mental is och snö eller på många andra sätt skapar stark mental oro? Övergången från frost- och snövintrar kan inte försiggå annat än genom töväder, snösmältning och islossning. Vad är de degenererande äktenskapen, de sexuella abnormiteterna, perversiteterna, förälskelserna i väsen av samma kön osv., annat än denna våldsamma mentala snösmältning, genom vilken människans djuriska vintertillstånd larmande förkunnar eller tillkännager sin egen undergång, och därmed indirekt varslar om vårens ankomst eller "det riktiga människorikets" begynnande intåg i jordiska sfärer, kontinenter och zoner? Är det inte uppfyllelsen av de allmänna naturlagarna som här äger rum inför våra ögon? Tror någon att omskapandet av jordens miljontals inkarnerade och diskarnerade själar kan försiggå stilla eller ljudlöst? Tror man att ingrodda vanor och böjelser, som varit auktoriserade livsideal genom årtusenden, plötsligt kan accepteras av alla såsom någonting statt på retur, som något degenererande? Måste inte många av dessa livsideal för en ansenlig mängd människor framstå som "heliga" och orubbliga företeelser eller eviga föreskrifter, även om världsåterlösarna har till uppgift att påvisa motsatsen. I denna mängd av människor finner vi de ivriga moralväktarna och dogmförkunnarna. Dessa utgör alla, mer eller mindre, ett slags keruber som försvarar det paradis som de redan själva omärkligt är i färd med att lämna och inte kan hindra andra från att lämna – därtill är ätandet av "kunskapens träd" (undervisningen i skolor, universitet och läroanstalter om "gott och ont") alldeles för dominerande. Kyrkorna, och andra områden inom deras domäner, blir alltmer övergivna.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.