Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(639-1052) 
 
Avancerad sökning
   

 

Ropet efter Gudomen är starkare än någonsin tidigare. Den förlorade sonen finner, efter den långa resan genom tiden, rummet och mörkret, Fadern – i sitt eget bröst, och livet blir bländande ljus  854. Adam och Eva har således vuxit. Guds modellering av människan i dem är redan långt framskriden. Vi börjar på många olika sätt skymta Guds strålande bild i deras inre. Ett rike som inte var av denna världen börjar genom den nyss nämnda vårbrytningen sända sin sommarsols ljusa morgonstrålar in i själarna. Den "förtappade" Adam och Eva ser inte längre tillbaka, utan framåt. Den förlorade sonen börjar speja efter sin evige Fader i fjärran. Mer än någonsin förr rungar ropet genom världen: "Var är du?" Var det inte denna stora fråga som förde människorna till jordens avlägsnaste trakter, in i ekvatorns hetaste bälten och ut till polernas vita isöknar? Mödosamt arbetade de sig fram, till lands, till sjöss och genom luften; till fots, till häst och på kamelrygg; över milsvida tundror, öknar, stäpper, prärier; genom djungler, över berg och avgrunder; under midnattssol och genom vintermörker, ständigt spejande, ständigt förväntansfulla, ständigt bedjande. – Är det inte ropet "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig", som likt en fin diskant tonar bort i basackorden från kanonmuller och bombmaskiner, som får jorden att skälva? Jo, förutsägelsen att "syndens lön är döden" är på väg att gå i uppfyllelse. Världen våndas i gråt och tandagnisslan. Men härmed är också mörkrets makt uttömd. När jordmänniskan har lagt allt mördande bakom sig, när valplatsernas sista kväljande rökmoln tonat bort från horisonten och de sårades dödsrosslingar tystnat, då kommer ett nytt paradis, en "ny himmel" och en "ny jord", eller himmelriket, att vara mycket nära. När de sista resterna av krigets eller den dräpande principens atmosfär försvunnit, kommer Adam och Eva åter att stå inför den Allsmäktiges ansikte. Efter sin långa resa genom världen, genom rummet och tiden, genom mörkret, återfinner de båda var för sig som den förlorade sonen sin evige Fader, inte på den ena eller den andra platsen, utan i – sitt eget bröst. Adam och Eva, eller den förlorade sonen, har alltså aldrig varit borta från Gud, och Gud har aldrig varit borta från sonen. Den förlorade sonen har blott varit förblindad av atmosfären från den dräpande principens valplatser i sitt eget inre. Men nu är det fullbordat. Kärleksatmosfären har gjort medvetandet kristallklart. Gudasonen har blivit ett med Fadern. Alltet är kärlek, och livet är bländande ljus.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.