Läs och sök i Tredje testamentet
| När man betraktar den högintellektuella sidan av Världsåterlösarens manifestation som mindre väsentlig | 877. Individens alla återfödelser eller enskilda jordeliv är således de brottstycken, av vilka "uppståndelsens" värld eller "himmelriket" så småningom blir till. Detta rike är därför inte någon speciell "andlig" eller "psykisk" värld, utan i stället en i högintellektualitet eller kärlek förhärligad fysisk livsform, i vilken "rättfärdighet bor". Utan att det fysiska sättet att vara når ett sådant stadium, är uppfyllelsen av Bibelns löfte om en "ny himmel" och en "ny jord" en absolut omöjlighet, och hela den stora naturprocess som i form av "utveckling" äger rum inför våra ögon måste då vara totalt meningslös, och livet vara utan någon som helst logisk plan. Men tror man verkligen att en världsåterlösare av ett format som Kristus skulle vara så naiv och vidskeplig till sin natur, att han inom sitt förnimmelseområde aldrig skulle ha varit medveten om en så helt dominerande process som utvecklingen och dess resultat, som ju är huvudfaktorn i varje väsens dagliga liv? Ja, det ser i alla fall så ut, så länge man betraktar hans högintellektuella förkunnelse, hans eviga visdomsord och outtröttliga krav på kärlek till nästan som något mindre väsentligt eller som något som bara kan uppfyllas av honom själv, men som är omöjligt att uppfylla för människor, varför man lär ut att "nåden" och "syndernas förlåtelse" är det absolut enda som kan frälsa, det enda nödvändiga. Genom att på så sätt ställa Jesu manifestationer för de högintellektuella helt i skuggan av hans manifestationer för de intellektuellt oförmögna, har man med formeln "syndernas förlåtelse" fördunklat den högsta ljusutstrålningen från hans mentalitet. Ja, sakramenten har rent av, hur gudomliga och fridgivande de än kan vara för den troende, blivit ett slags Golgota. Vart ska den intellektuellt inställda människan gå när hon är olycklig? En sådan människa har ju inte längre förmågan att "tro". Går hon in i Jesu egen kyrka, ropas det mot henne från både altare och predikstol: "Var och en som inte tror är evigt förtappad. Endast tron på nåden och syndernas förlåtelse leder till frälsning." Är det inte troligt att hon går skamsen ut därifrån för att aldrig mer komma tillbaka? Är det inte detta som är orsaken till kyrkornas avfolkning? Inte är väl denna förvisning till "helvetets" "gråt och tandagnisslan" av dessa olyckliga, som hungrande efter rättfärdighet söker sig in i Kristi egen kyrka, i harmoni med denna kyrkas upphov? Säger han inte: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila"? Lägg märke till att han inte säger: "Ni alla som är troende". Det var alla utan undantag betungade, såväl troende som icke-troende, som sökte honom, och som han ville ge ro. Är det inte i detta avseende något av en fortsatt korsfästelse för honom att se hur hans egen kyrka blivit en bergfast tillsluten grav för hela den högintellektuella sidan av hans manifestation, som i verkligheten var ett stort pionjärarbete för "hjälparen, den heliga anden"? Ja, är inte hans egna präster, givetvis utan att de själva vet om det, rent av vakter vid denna "grav"? Med hotet om "evig förtappelse" i "helvetet" och "gråt och tandagnisslan" eller evig terror i form av en outsläcklig eld, som utesluter allt hopp om befrielse för den som inte kan tro på "nåden" och "syndernas förlåtelse", håller de varje intellektuellt, rättfärdighetshungrande väsen borta från kristendomens välsignelse. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt