Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(639-1052) 
 
Avancerad sökning
   

 

Den inre vreden gentemot nästan skapar skuld inför visdomens dom  887. Som tidigare nämnts, sade Världsåterlösaren: "Men jag säger er: Den som blir vred på sin broder utan orsak, undgår inte sin dom." Här måste man lägga märke till att somliga biblar påpekar, att orden "utan orsak" inte finns i de äldsta handskrifterna av det material, ur vilket Bibeln så småningom uppstått. Dessa ord har alltså tillfogats av skribenter vid något senare tillfälle. Och det är helt naturligt. Dessa har inte förstått djupet av Jesu rena, högintellektuella, kärleksfulla eller kosmiska inställning till allt och alla. De har menat att vreden naturligtvis kunde vara berättigad och dess upphov därmed fritagen från dom när den inte var "utan orsak", alltså när brodern var orsak till vreden. Och det är ju denna uppfattning som ännu i dag gör sig gällande inom kristendomen under benämningen "helig vrede" eller "rättfärdig harm". Denna form av vrede finner således ingen motivering i de äldsta handskrifterna, det vill säga skrifterna från tiden närmast Jesu egen tid. Att dessa äldsta skrifter är mer i överensstämmelse med Världsåterlösarens uppfattning av problemet, framstår också som ett faktum genom hans ord: "Om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den vänstra till." När en människa, som av sin broder eller sin nästa blir slagen på högra kinden, blir arg på denna sin broder eller sin nästa, är det alltså inte "utan orsak". Och ändå säger Världsåterlösaren att man vid ett sådant tillfälle ska vända den vänstra kinden till, vilket ju är detsamma som att man ska förlåta sin nästa. Att han verkligen menar detta, blir ytterligare orubbligt bekräftat genom hans eget sätt att vara. Vilken inställning till sina bödlar uppenbarar han på korset? Säger han inte där: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör"? Är inte detta själva kulminationen av principen att "vända den vänstra den kinden till, om man blir slagen på den högra", samtidigt som denna förlåtelse inte var något utslag av naivitet, utan av högintellektuellt vetande. Ger han inte i orden "de vet inte vad de gör" en högintellektuell motivering för en sådan förlåtelse?
      Att vara arg på ett väsen för att det gjort något som det kosmiskt sett inte visste om, måste ju vara lika oförnuftigt som att vara arg på ett litet nyfött barn som ännu inte alls känner till någonting om den fysiska värld som det just trätt in i. Världsåterlösarens förlåtelse är således inte ett utslag av sentimental överkänslighet eller fanatism, utan enbart en intellektuell sympati, som ju är detsamma som kulminerande kärlek.
      Att "inte undgå sin dom" är alltså detsamma som att ha överträtt lagen. Denna lag kan endast vara den av Jesus omtalade lagen om kärlek till nästan, vilken bjuder var och en att älska sin nästa som sig själv – denna kärlek som är "uppfyllelsen av lagen". Då iakttagandet av budet om kärlek till nästan var villkoret för tillträde till "himmelriket", är det detta bud man bryter emot, när man blir arg på en människa och därmed "inte undgår sin dom". Följden av detta brott mot kärleksbudet kan då endast bli – inte en vred Gud – men att man inte kan komma in i "himmelriket", utan alltjämt måste vara bunden till det primitiva jordmänskliga plan, där man ännu lever i djurrikets zoner och begagnar sig av dess principer: vrede, kamp och dråp. Man måste fortfarande vara "den förlorade sonen" som "äter tillsammans med svinen". Som vi ser, kan den "dom" som man döms med inte vara någonting annat än – "visdomen". Världsåterlösarens ord måste då i sin djupaste eller kosmiska analys utläggas så här: "Den som blir vred på sin nästa, oavsett orsak, uppfyller inte visdomens krav och kan då omöjligt undgå att tillsammans med alla likasinnade väsen utgöra just den zon, där den dräpande principen hör hemma."


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.