Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(639-1052) 
 
Avancerad sökning
   

 

Livssubstans nr 45 – "Syndafallet" eller världsåterlösningsprincipen i sin första fas  972. Lusten att bli "materieexpert" är således i själva verket den urdrift i "den förlorade sonens" bröst, den "längtan bort" som kom honom att längta efter kontrasten till hans tillvaro eller hans medvetandetillstånd. Det var samma kontrastbegär som låg bakom "ormens" "förledande" av "Eva" och hennes "förledande" av "Adam". I alla dessa situationer riktade sig begäret mot att få se sådana "verkningar" som var rakt motsatta de annars gängse i "trädgården" eller det fullkomliga livet. Det vanliga livet i "trädgården" utgjordes således av allt som var logiskt, allt som var harmoniskt, allt som var ett sunt välbehag och därmed direkt lyckobringande. Ett sådant liv kunde "trädgårdens" invånare – "ormen", "Adam" och "Eva", som alla är identiska med "den förlorade sonen" – njuta av i övermått. Men detta njutande var inte villkorslöst. Det uppbars och upprätthölls av vissa bestämda lagar. "Adam" och "Eva", liksom "den förlorade sonen", kände inte till dessa lagar. Dessa väsen hade levt så länge i ljuset, att uppfyllandet av ljusets eller det fullkomliga livets lagar för dem hade blivit självklara, naturliga automatfunktioner, på samma sätt som lung- och hjärtfunktioner är självklara automatfunktioner hos det animala fysiska väsendet. Att skapa ljus och lycka för sig själv och sin omgivning, var inte längre i någon större utsträckning en vaken, dagsmedveten viljeakt för dem, utan i stället en alldeles omedveten organisk funktionsutlösning. Och den rent dagsmedvetandemässiga viljefunktionen hade därför börjat bli utan näring. Men en levande, fungerande vilja är ju detsamma som ett begär, en hunger. Och ljusets väsen i form av "Adam", "Eva" och "den förlorade sonen" var således väsen som börjat få ett begär som de på inget vis kunde tillfredsställa så länge de höll sig till de gängse livslagarna. Iakttagandet av dessa lagar var som nämnts inte någon viljeakt, utan en undermedvetandefunktion* som inte längre krävde någon som helst insats av spekulation, tanke eller vilja. Det krävde alltså ingen insats av någon dagsmedvetandefunktion. Men när livet eller existensen inte längre krävde någon insats av dagsmedvetandefunktionen, blev ju denna utan näring. Den blev således helt utan "A-vetande" eller upplevelse. Och näringsbristen skapade jordmån för "syndafallet". Med hjälp av detta öppnades en dörr ut till en sfär, i vilken det hungrande dagsmedvetandet i allra högsta grad kunde mättas. Här fanns mängder av företeelser som kunde sätta både fantasi och intelligens i rörelse och blåsa liv i det av ljuset övermättade och döende dagsmedvetandet. Dessa företeelser måste alla utan undantag vara av en mot ljuset eller fullkomligheten konträr natur. Men en natur som är konträr mot ljuset, harmonin och fullkomligheten kan ju endast vara till mörkrets, det vill säga disharmonins och ofullkomlighetens favör. Denna konträra natur blev alltså vid en viss tidpunkt den enda existerande födan för den i ljuset boende, mentalt hungrande gudasonen. Den blev den befriande svalkan, den uppfriskande morgondaggen eller det växtbefordrande sommarregnet för den av salighet eller mental sol och torka nästan försmäktande gudasonsplantan. Vi möter alltså här, i denna konträra natur eller "syndafallet", en för gudasonens fortsatta upprätthållande av liv och mentalitet eller passage i kretsloppet befordrande och därmed "frälsande" princip. Denna "frälsande" princip är ingenting mindre än själva "världsåterlösningsprincipen" i sin första fas. Och denna fas betecknar vi som "livssubstans nr 45".
 
____________
* "Övermedvetandefunktion" är rättat till "undermedvetandefunktion" i enlighet med manuskript.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.