Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(639-1052) 
 
Avancerad sökning
   

 

Varför släktena "förbannar" världsåterlösningens första fas. "Det onda" och "det goda" är båda i lika hög grad "världens frälsning"  973. Att släktena nu under många sekler har förbannat denna fas och inte alls vill kännas vid den såsom hörande till världsåterlösningsprincipen, beror endast på att de nu ända till leda och vämjelse håller på att bli mättade av dess natur. Det svalkande "sommarregnet" håller på att bli en underminerande fukt. Gudasonsplantan är rädd att gå under i mögel och svamp och ropar därför nu efter det salighetens ljus, det värmande mentala solsken, som kan befria detta gudomliga väsen från den mentala unkenhetens mörka och slemmiga atmosfär. Det är denna åkallan som jordmänniskan i dag upplever som ropet efter Gudomen, ropet efter livsmysteriets lösning, efter verklig fred, frid eller "frälsning", ropet efter ett "evigt liv" i salighet, ropet efter "kärlek till nästan". Och blott sådant som kan hjälpa jordmänniskan att få denna önskan uppfylld blir i dag accepterat såsom hörande till "världsåterlösningen". Allt som verkar i motsatt riktning uppfattas av henne såsom "ont". Och ändå har detta "onda" en gång varit så eftersträvansvärt, ja, till och med ett så livsbetingande "gott", att gudasonens fortsatta eviga tillvaro, liv eller mentalitet skulle ha varit helt omöjlig, om inte denne gudason eller det levande väsendet vid en viss tidpunkt hade hjälpts in i detta "onda". I lika hög grad som det i dag är en livsbetingelse för gudasonen att bli befriad från detta "onda", och därmed bli hjälpt in i det strålande solskenet från kärleken till nästan, var det alltså en gång en livsbetingande nödvändighet för befordrandet av gudasonens eviga livsupplevelseförmåga att han så att säga fördes helt bort från detta solsken. Det är ju samma princip som överallt uppenbarar sig för oss i den dagliga tillvaron vid det rent fysiska upprätthållandet av livet. På ställen där det aldrig kommer fukt, vatten eller regn, men där luft och jord ständigt värms upp av den glödande solens strålar, ebbar livet ut och öknen breder ut sig med sin stekheta ödemark. Men där solens värmande strålar tempereras med ett ändamålsenligt tillflöde av svalkande vatten, uppstår oasens blomsterrika områden och dignande fruktplantager. Öknen har således sitt existensberättigande. Den visar oss på ett rent yttre, elementärt sätt själva livets struktur. Den är en bild av gudasonsväsendets innersta själsliga eller mentala struktur och visar oss hans förhållande till "syndafall" och "världsåterlösning". Vad är det levande väsendets rop efter "den förbjudna frukten" annat än en törstande ökenvandrares rop efter vatten? Och vad är den gudlösa kulturmänniskans rop efter frid och kärlek till nästan annat än samma törstande och hungrande ökenvandrares rop efter livsviktig näring och mättnad? Tillfredsställandet av båda dessa rop är således en och samma princip. "Det onda" och "det goda" är båda i lika hög grad "världens frälsning" eller rättare sagt den evige gudomlige Faderns fullkomliga, totala kärleksomfamning av sin egen älskade son: det levande väsendet. Och denne son visar sig alltså genomgå två olika former av begär eller hunger, vilka båda intill övermått blir mättade av den gudomlige Fadern.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.