Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(1053-1590) 
 
Avancerad sökning
   

 

Väsendet börjar få vaken dagsmedveten viljeföring och förnimmelse av hunger och mättnad och upphör därmed att vara "växtväsen" och blir "djur"  1223. I början av djurriket, då väsendet börjar vakna upp till den fysiska världens speciella liv, befinner det sig först i den avskildhet från Fadern och den härav skapade totala ensamhetskänslan som gör mötet med ett annat väsen till en överjordisk upplevelse. Här, då väsendet ännu inte har sinnen för syn och hörsel och världen därför ännu är en mörkrets stilla natt, kan detta möte inte ge någon synförnimmelse eller hörselförnimmelse av "den älskade". I denna mörka och ljudlösa värld finns ingen syn med vilken två väsen ömsesidigt kärleksfullt kan se in i varandras själar, och inget ljud med vilket de kan viska de ömmaste och blidaste ord i varandras öron. En så fullständig detaljering av själslivet har den vaknande "Adam" och "Eva" ännu inte nått fram till. Men det hindrar inte att deras upplevelse av varandra ändå till sin natur blir överjordisk eller himmelsk. Hela sinnesstrukturen utgörs här ännu av fysiska känselreaktioner från beröringen med den yttre materiella omgivningen. Av dessa reaktioner blir naturligtvis "behagsreaktionerna" det centrala i väsendets medvetande och i dess viljeförande skikt. Genom den ständiga beröringen med den yttre omgivningen och de åtföljande känselreaktionerna får väsendet alltmer rutin på att skilja mellan "behagsreaktionerna" och "obehagsreaktionerna". Och dess själsliv blir ett alltmer tilltagande laborerande med grader av "känsel", vilket här innebär "förnimmelse". Dess tankebilder är odetaljerade känselgrader. Enligt den själsliga struktur som väsendet nu representerar, ingår dessa odetaljerade känsel- eller förnimmelsegrader i väsendets förnimmelseregion i form av tre särskilda huvudgrader. Det har ju nu fått en fysisk organism som det självt genom sin egen begynnande viljeföring måste hjälpa till med att hålla vid liv. Denna organism gör sina krav gällande. Den fordrar näring. Om detta krav inte tillfredsställs, förnimmer väsendet "obehag". Detta "obehag" är början till förnimmelsen av fysisk "hunger". Men samtidigt med den begynnande utvecklingen av detta krav har väsendet i motsvarande grad upptäckt sådana reaktioner från den yttre omgivningen som får detta "obehag" att försvinna. Det har blivit medvetet i att "söka föda". Men denna förmåga har alltså inte kommit plötsligt eller genom en tvär övergång. Växtväsendet har ju i sin ursprungliga form fått sin näring helt automatiskt genom sitt rotsystem. Efter hand utvecklade det sig till att kunna fånga insekter med sin blomma eller blomkalk. Här började det att vaket, dagsmedvetet kunna medarbeta till gagn för sin egen försörjning. De tre huvudgraderna av förnimmelse är således: viljeföring, hunger och mättnad. Allteftersom dessa "känsel-" eller "förnimmelsegrader" blev till en så vaken dagsmedveten funktion att väsendet på detta sätt helt kunde befordra sitt näringsupptag, degenererade växtens rotsystem för att till sist helt upphöra. Och växten var därmed inte längre "växt", den hade blivit ett "djur".


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.