Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(1053-1590) 
 
Avancerad sökning
   

 

"Adam" och "Eva" (den jordiska mannen och kvinnan) är inte längre vad de förr varit. "Döden" har hunnit i fatt dem som åt av "kunskapens träd"  1231. "Adam" och "Eva" (de jordiska människorna) är således inte längre vad de en gång varit. Visserligen har de en yttre kroppslig struktur som fortfarande låter var och en av dem framträda som till synes "speciellt hanväsen" respektive "speciellt honväsen", men med avseende på mentaliteten och den inre synen på varandra är de helt förvandlade. "Adam" har inte längre det fullkomliga "hanväsendets" syn på "honväsendet", och "Eva" har inte längre "det speciella honväsendets" syn på "hanväsendet". De är därför inte längre de orubbliga, livsviktiga sympati- eller kärleksobjekt för varandra som de tidigare varit. De utgör inte längre en allt överträffande nödvändighet för varandra, vilket framgår av den stora lättsinnighet eller brist på omtanke de visar varandra både i och utanför äktenskapet, varigenom detta i själva verket naturligtvis inte längre är något fullkomligt äktenskap. Det är i stället bara ett yttre, mer eller mindre dåligt kamouflage, ett kamouflage som mycket ofta upprätthålls enbart på grund av en "vigselattest" eller de stiftade juridiska lagarna och av rädsla för att avvika från flockens officiella äktenskapstraditioner eller auktoriserade former för skick och bruk, eller av rädsla för skandal. Det är självklart att ett sådant äktenskap omöjligt kan förena parterna till "ett", utan tvärtom gör dem till två konträra fronter, till en sorts krigsskådeplats. Och det är denna tilltagande äktenskapliga oförmåga som utlöser sig i de redan berörda äktenskapliga tillstånden: haremsäktenskap och västerlandets många skilsmässor och nya äktenskap mellan frånskilda, prostitution och koppleri. Och till sist betyder det motsatta könets väsen, som ju tidigare var en helgedom, så att säga ingenting alls. Ja, det väcker hos mer primitiva och robusta väsen på detta steg till och med antipati eller leda, och härur har bland annat begreppet "kvinnohatare" uppstått. Antipatin mot det motsatta könet gör sig naturligtvis även gällande hos den primitiva eller robusta kvinnan på detta steg, även om företeelsen där kanske inte framträder så uppenbart som hos mannen. Och här står vi alltså inför en "man" som inte är något fullkomligt "hanväsen" och en "kvinna" som inte är något fullkomligt "honväsen". En "man" som inte känner dragning till en "kvinna", ja, som i värsta fall till och med känner leda eller permanent antipati mot henne, kan ju omöjligt vara ett verkligt "hanväsen". Det är riktigt att han i sitt yttre kroppsliga, organiska framträdande är en "man". Men en "man" som inte har behov av det motsatta könet, inte har organiskt behov av en "kvinna", avslöjar ju att han inte äger någon "manlig" mentalitet. Hans "manliga" väsen är utan själ och ande. Det enda "manliga" hos det väsen som vi här står inför är således hans fysiska kropp. Men då denna kropps "manliga" sida är utan "själ" och "ande", är helt "död" inför "kvinnan", är denna sida hos kroppen ju ingenting annat än ett "lik". "Döden" har gått fram över det fullkomliga "hanväsendet". Vi är ställda inför "Adams lik".
      Av detta följer naturligtvis att en "kvinna" som på liknande sätt är helt ointresserad och utan reaktionsförmåga inför det manliga väsendet, trots att hennes yttre fysiska organism är en kvinnokropp, också bara representerar ett "kvinnligt" väsen som är "dött". Här befinner vi oss inför "Evas lik". Guds vilja är alltså till fullo uppfylld. "Kvinnans säd har krossat ormens huvud." "Döden" har hunnit upp dem som åt av "kunskapens träd".


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.