Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(1591-1938) 
 
Avancerad sökning
   

 

Adam var ett i den yttre världen omanifesterat väsen och måste därför förvandlas för att kunna bli ”människan skapad till Guds avbild”  1707. Dessutom befann han sig ju nu i en värld, där han var totalt ensam. I salighetsriket är det levande väsendet absolut endast medvetet i sin egen forna värld eller de en gång upplevda tillstånden. Allt i dess värld, väsen och ting, är minnen. Det enda verkligt levande väsendet där är väsendet självt. Det genomsyrar och levandegör hela denna värld med sin ande. Och det är lätt att förstå, att om Adam från att vara ett i den yttre världen omanifesterat väsen skulle göras till en människa, till "Guds avbild", så måste det ske en mycket väsentlig förändring med honom. Och med tanke på denna omskapelse är det helt begripligt, att han först och främst måste ut ur sin inre värld och komma i kontakt eller växelverkan med andra levande väsen, en växelverkan som just kunde resultera i motsatsen till kärleken till nästan, skapelsen av en verkningsfull kontrast till ljuset, genom vilken detta åter kunde bli till levande, realistiskt, vaket dagsmedvetande. Den gudomliga insikten om att det inte var bra för Adam att vara ensam, framstår således här som realistisk verklighet eller sanning.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.