Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(1591-1938) 
 
Avancerad sökning
   

 

Naturens kärleksmanifestation och människans ofärdiga eller egoistiska tillstånd  1757. Ser vi närmare på de ovannämnda krafterna, finner vi att de är analoga med de skapande krafter som ligger i själva naturen när den är orörd av levande väsen. Är således inte själva omskapelsen av jordklotet från en glödande eldmassa till dess nuvarande, slösande rika tillstånd som boning för animaliska väsen till sin natur osjälvisk? Att dessa väsen inte lever lyckliga här, är inte klotets fel. Det beror uteslutande på väsendenas egen djuriska natur som behärskar deras tanke- och viljeföring. Klotet kan skänka tillräckligt med föda, tillräckligt med material för den mänskliga arbetslusten, uppfinningsrikedomen och kunnigheten. Det finns tillräckligt med mat, ljus och bränsle, ja, intill övermått, så att ingen skulle behöva svälta, frysa eller vara fattig och oroad för sitt dagliga uppehälle, vare sig han vill bo i klotets polarregioner eller i dess solheta, brännande öknar. Tack vare de transportmedel och kraftmaskiner, med vilka naturen efter hand gett människan möjlighet att skapa, och med vilka hon behärskar miljontals hästkrafter, står ju hela den fysiska materien till mänsklighetens förfogande. När detta herravälde över materien inte skapar lycka för mänskligheten, utan i stället skapar krig och åter krig, kultursammanbrott, nöd och elände, invaliditet, död och ruiner, så kan orsaken endast vara de i mänskligheten existerande själviska eller egoistiska krafterna, det överdrivna ägandebegäret, nationalism eller överdriven fosterlandsdyrkan, dåraktiga, egoistiska begrepp om idealism och ära eller om förhållandet till nästan. Men utanför människornas ofärdiga sinnestillstånd och det ragnarök eller helvete som framkallats av detta, lyser och tindrar de vackraste naturscenerier med morgon- och aftonrodnad, underbara soluppgångar och solnedgångar i strålande kaskader av färger. Med frusna hjärtan och bitterhet i sinnet vandrar människorna omkring i sommarsolens värmande ljus, andas in ängarnas balsamiska blomsterdofter och skådar upp mot himlens vita skyar, medan deras kinder smeks av sommardagens milda fläktar utan att de lägger märke till detta överflöd av smekningar från naturens sida. De vandrar längs sköna solvarma stränder med vita klitter, strandråg och härligt badliv eller vistas på andra, exotiskt trolska stränder med palmlundar och färgade människor etc., men ser i många fall inte alls någon av dessa naturens uppenbarelser, därför att de är så upptagna av att fördöma, baktala och kritisera andra väsen och företeelser. De har fyllt sitt medvetande med missnöje. De är missnöjda med nästan allt. De är missnöjda med solsken, de är missnöjda med regnväder, missnöjda med natten och missnöjda med dagen, frånsett att de också har bannlyst den stora mängden av medväsen. De tror att livet är ett brutalt, slumpartat spel, och att de själva är oskyldiga martyrer eller offer för detta förment onda eller djävulska spel. De glömmer helt att det är detta förment "onda" eller "djävulska spel" som har gjort och ständigt gör att de har ögon att se med och öron att höra med, liksom det är samma missförstådda spel som gör att de har hjärta, hjärna, lungor och övriga organ, genom vilka de kan känna, förnimma och därmed uppleva livet. De glömmer att det är dessa organs samlade uppgift eller ändamål att ge individen en absolut fullkomlig organism, och att detta även – såvida inte individen själv griper in och stör det – lyckas i en så hög grad av fullkomlighet, att de inte alls märker något av de hundratals små organens otroligt komplicerade samarbete i denna organism. Individen märker inte alls att han har en sådan organism. Den är i sig själv inte störande, generande eller smärtframkallande, utan utgör i stället ett underbart redskap i individens tjänst. Framstår det inte just därigenom som ett faktum att den är en kärleksgåva ur naturens hand, ett komplement till alla de andra gåvorna från detta gudomliga skaparverk? Man kan alltså inte förneka att ju mer naturens lagar blir upptäckta, utforskade och kända, desto mer blir det ett orubbligt faktum att allt i naturen, som är orört eller opåverkat av de mer eller mindre utvecklade väsendena, är strålande logiskt och ändamålsenligt och ständigt har kursen riktad mot ett för de levande väsendena kärleksfullt, gudomligt eller lyckligt mål. Att detta inte kan bestridas, framgår också av att ingenting i naturen går till spillo, allt blir använt, allt blir till nytta och gagn och är därmed till glädje och välsignelse för alla levande väsen. Och därigenom blir ju tingen till ömhetsbevis eller uttryck för kärlek.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.