Läs och sök i Tredje testamentet
| Dödszonens världsbild | 1838. Härmed har vi behandlat den högsta eldens uppgift i mörkret. Vi har sett hur Försynen med hjälp av denna eld, genom den speciella inställningen av de två polernas förhållande till varandra i varje levande väsen, har kunnat leda dessa väsen fram till ett tillstånd, i vilket de kunde bli ett med materien, ett med okunnigheten och därmed ett med det inskränkta eller latenta medvetandetillstånd i individens mentalitet som utgör den tänkta döden, den illusion eller övertro som utlöser sig som ett förnekande av hela den psykiska eller andliga världen och därmed är ett förnekande av Gudomen, Försynen eller den evige Fadern. Och med detta förnekande är det levande väsendet således en individ som inte känner sin Fader. Det måste därför tro om sig självt att det är en son eller ett resultat av enbart en tillfällighet eller slump. Men ett väsen som tror sig självt vara en son eller en produkt av en tillfällighet, och således har ett öde som likaså är underställt tillfälligheten och vars slutresultat eller efterverkningar förmodas vara död, upplösning eller tillintetgörelse, som också bara kan vara en tillfällighet, är i själva verket endast ett vajande rö i stormen, ett dammkorn som är prisgivet åt minsta vindpust, en mikrob som krossas under naturkrafternas elefanttyngd. Att Bibeln har betecknat detta väsen som "den förlorade sonen", är här lätt att förstå. Att den vidare har betecknat detta väsens mentala tillstånd som "döden", "helvetet" eller "mörkret", är också självklart. Kan en livsupplevelse vara mer nedslående och underminerande, kan den skapa större hopplöshet och verka mer tillintetgörande på all humanitet än just en sådan livlös och iskall, gudsförgäten världsbild? Att detta mentala eller psykiska tillstånd måste bli själva kulminationen i den dräpande principens domän, blir här till hundraprocentig logik. Hur skulle det kunna finnas någon human moral i en sfär, vars högsta skapande krafter och lagar dirigeras eller utlöses av blotta tillfälligheten? Hur kan logiken, humaniteten eller kärleken till nästan och den härav skapade moralen vara idealkrafter i världsalltet, om de endast finns i mikroben under en elefants fötter? Om världsalltets ledande kraft endast är en tillfällighet, om himlen är en tillfällighet, om jorden, månen, planeterna, solarna och vintergatorna är tillfälligheter, kontinenter, hav, berg, klippor och hålor är tillfälligheter, cykloner, stormar, blixt och åska är tillfälligheter, eld, vatten, luft och elektricitet, ja, om allt det vi kallar naturen är en tillfällighet, då utgör ju det världsallt vi lever i principiellt bara en elefantfot, en gigantisk tyngd, som med sina miljoner och åter miljoner ton förkrossande vilar på de mikrober vi kallar växter, djur och människor. Tänk, vilken världsbild! Och tänk, vilken grad av storhetsvansinne det är, när jordmänniskan eller den mest framträdande av dessa mikrober under världsalltets tyngande och förkrossande, själlösa jättevikt hävdar att hon är det högsta livet, det enda förnuftsväsendet i tillvaron. Det är en märklig världsbild och ett märkligt psykiskt tillstånd. Är det inte troligt att mikroben är för liten och obetydlig för att kunna överblicka situationen? |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt