Läs och sök i Tredje testamentet
| Väsendenas avvikande sexuella förhållanden som det mest begärliga föremålet för förtalstendenser, till och med hos de väsen som själva är invecklade i avvikelsen | 1854. Den primitiva maskulina människans antipati mot det från flocken sexuellt avvikande väsendet är alltså en från djurriket nedärvd, kvardröjande tendens hos detta väsen. Den är för människans del att betrakta som lika abnorm eller felaktig som den kvinnliga mannens överdimensionerade femininitet. Men den maskulina mannen får lättare medhåll hos flocken än den feminina mannen, eftersom hans väsen och antipati är mer i överensstämmelse med flockens natur än den sistnämnda mannens väsen, även om den naturligtvis inte representerar flockens flertal. Här får antipatin mot den sexuellt avvikande inte längre utlösning genom grova, brottsliga tendenser. Här har den mer övergått till förtal och sladder. Det finns väl knappast någon större njutning för sådana väsen än just att sprida kännedom och rykten för alla vindar om ett väsen med tendenser som avviker från flockens natur. Men denna utlöpare av tendenser från urtiden är inte så helt lätt att göra sig av med. Den kan till och med hålla sig kvar långt upp i de begynnande dubbelpoliga eller sexuellt avvikande väsendenas egna led. Många av dessa väsen som själva avviker från flockens sexualitet är i vissa fall rent av ännu värre, när det gäller att baktala och avslöja sådana väsen från deras egna led, än vad de utomstående är. Det beror i någon mån på det mindervärdeskomplex de bär på därför att deras eget tillstånd avviker från flockens sexuella natur. De liksom lyfter sig själva i flockens ögon och leder bort dess uppmärksamhet eller misstankar rörande deras egen dolda sexuella natur genom att till sladdret utlämna sina egna likställda medväsens sexuella hemlighet, som de ju har särskilda förutsättningar att upptäcka eller uppspåra. Denna tendens att till sladdret utlämna sitt vetande eller förmodade vetande om sina likställda medväsens sexuella natur, är således egentligen inte att hänföra till ren ondska, det är snarare en form av självbevarelsedrift. De ser i sitt beteende ett slags räddning för sig själva. Med de sensationella upplysningarna och antydningarna om andra väsens tillstånd som avviker från flockens natur, skapar de bland de utomstående en sladdrets rökridå, bakom vilken de döljer sitt eget från flockens natur avvikande liv. De försöker alltså därmed behålla sin egen position som "normala" väsen i flockens omdöme och uppfattning. Men den i utveckling längre komna människan och den invigde vet utmärkt väl, att dessa ivriga utspridare av upplysningar och förmodanden angående andra väsens innersta intima naturs eventuella avvikelse från den av flocken officiellt erkända normaliteten inte själva hör till de sexuellt oskyldiga. Här är Kristi ord högaktuella: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen." |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt