Läs och sök i Tredje testamentet
| De två könscentrumens sammansmältning och väsendets sexuella förvandling från djur till människa | 1935. Vad gäller de två polerna, har den ordinära polen, det vill säga den maskulina hos mannen och den feminina hos kvinnan, sitt utlösningscentrum i de sexuella organen. Den latenta eller motsatta polen, det vill säga den maskulina hos kvinnan och den feminina hos mannen, har sitt utlösningscentrum i hjärnorganen. Hos den normala jordiska människan är dessa två centrum ännu starkt åtskilda. Men efter hand som utvecklingen äger rum och den motsatta polen tilltar, växer det fram en förbindelselinje, ett slags psykisk huvudnerv, mellan dessa två centrum. Den börjar som en lysande utlöpare från båda dessa centrum, det vill säga från hjärnan och från det sexuella centrumet i ryggmärgsområdet. Dessa två utlöpare fortsätter att växa tills de en dag når varandra och då får ögonblicklig kontakt. Detta betyder i sin tur att det i samma ögonblick uppstår full kontakt mellan det sexuella hjärncentrumet och det sexuella parnings- eller sympaticentrumet. Väsendet blir fullständigt vaket dagsmedvetet i sin motsatta pol, som nu överstrålas från det sexuella sympaticentrumet. I väsendet uppstår då sympati eller kärlek till det egna könet, men denna kärlek har ingenting med äktenskap att göra. Ja, denna nya sympatikänsla skiljer sig även från den tidigare sexuella sympatin, som var en energimobilisering för parning och därmed för det ägandebegär över ett annat väsen som vi känner som "förälskelse", genom att den är verklig kärlek. Detta betyder återigen en energiutlösning som absolut inte siktar på att besitta eller äga någon eller något, utan enbart förnimmer en allt överstrålande känsla av behag i att tjäna allt och alla i kontakt med de gudomliga lagarna. Föremålet för kärlekskulminationen är inte längre medmänniskornas framträdande som man eller kvinna, utan i stället "människan" i människan. Man förnimmer sig som ett med allt och alla, det vill säga som ett med Gud. Man är i samma känsla som Kristus var i då han sade: "Jag och Fadern är ett." Allt är nu inlemmat i sympatianlaget, allt är flammor från den allra högsta elden. Och först nu har jordmänniskan blivit till den verkliga människan. I denna eld eller detta sexuella tillstånd kulminerar iakttagandet av kärlekslagen och därmed upprätthållandet av själva världsalltet. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt