Läs och sök i Tredje testamentet
| Den döda kungamakten under den juvelbesatta guldkronan och den sanna kungamakten under törnekronan |
1992. Att inte dräpa, är inte enbart detsamma som att inte döda människor; det betyder i lika hög grad: att inte döda andra levande väsen.
Eftersom det är detta som är vägen, betyder kungamedvetandet i dag mer än någonsin: att aldrig dräpa.
Inte desto mindre ser man ibland i de illustrerade tidningarna och tidskrifterna stora bilder av kungar och andra furstliga personer poserande vid rader av dräpta djur, som de nedlagt vid klappjakter på de stora godsen.
Ställt ansikte mot ansikte med det femte budet blir detta poserande inte särskilt smickrande för de furstliga personernas kungavärdighet.
Tusentals av dessa personers undersåtar står högt över denna dråptendens, denna helt meningslösa mordlust, och är alltså på ett helt annat sätt i kontakt med den kungavärdighet och den livgivande atmosfär som omstrålade den sanna kristendomens upphov, den fullkomliga konungen, Jesus Kristus.
Vad gäller kost- eller näringsideal går dagens kungligheter inte heller i spetsen, eftersom det lika lite är framtidens lösen att vara ivrig köttätare som att vara jägare. När vår tids kungar är jägare och krigare, företräder de alltså Gamla testamentets bloddrypande ideal, ja, de lever i rena Valhallsmanifestationer. Men dessa hedniska ideal kan inte vara modell för nutiden eller framtiden. Kunde de det, hade inte Kristus behövt födas på jorden, och Nya testamentet skulle också ha varit totalt överflödigt. Däremot ser vi att väsen, hos vilka den verkliga kungavärdigheten helt eller delvis existerade, fick miljontals "undersåtar" eller anhängare långt efter sin död eller fysiska tillvaro, till skillnad från de auktoriserade kungarna och furstarna. Sådana konungar känner vi till som världsåterlösarna: Kristus, Buddha, Muhammed med flera. Om dessa historiska personer inte hade haft ett verkligt kungamedvetande, en verklig kungavärdighet, tror någon att de då skulle ha blivit så lovprisade och dyrkade av miljoner och åter miljoner anhängare över hela världen som i dag är fallet? Vilken av vår tids auktoriserade kungar kan få undersåtar i form av anhängare och tillbedjare långt efter sin död? Vilka jordiska kungar kan i dag visa upp ett medvetande eller en mentalitet, genom vilken de skulle kunna tänkas fortsätta att efter sin död regera, vägleda och hålla samman miljoner och åter miljoner människor kring sin ande? Är det inte i stället så, att det som i dag finns kvar av de jordiska kungarna sedan de dött, i regel bara är deras själlösa kroppar, inkapslade i väldiga marmorsarkofager, uppställda i luxuösa praktsalar. Men var är Kristi fysiska kropp? Var är de andra stora och verkliga andliga konungarnas livlösa fysiska kroppar? Borta – de har för länge sedan övergått i materiens naturliga kretslopp. Det konungsliga hos dessa väsen är deras gudomliga ande som än i dag lyser och strålar för miljoner anhängare och beundrare, som andligen värmer och styrker hungrande och olyckliga själar flera tusen år efter deras fysiska död. Denna gudomliga atmosfär och livgivande, tilldragande kraft hos dessa väsen är renodlad kungamakt och kungavärdighet. Detta är något av den ära och härlighet som en gång besjälade och strålade ut från de fysiska, jordiska kungarna men som alltså nu har banat sig en helt annan väg. Nu är den verkliga kungamakten inte längre underställd den av guld och ädla stenar förfärdigade kungakronan. Nu är dess verkan underställd – törnekronan. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt