Läs och sök i Tredje testamentet
| Det levande väsendets kosmiska eller eviga struktur är höjd över allt som kan bestämmas genom viljeföring | 2282. Men ett område som ligger utanför allt som kan dirigeras av viljan, ett område som består av "det oföränderliga", "det levande", skaparen av och upphovet till viljan, kan således aldrig någonsin bli ett objekt för vilja. Objekt för viljeutlösning kan endast det vara som verkligen kan förändras, eftersom viljan endast är förmågan att reglera förvandling. Men i det oföränderliga eller eviga är viljan lika överflödig som ögon är överflödiga i ett evigt mörker. Den situation som spiralkretsloppet utlöser för de levande väsendena, nämligen att de alla måste leva i en upprepning av upplevelsen av spiralkretsloppets sex riken, kan inte betraktas som något förutbestämt. Denna princip är inte en skapad, utan en evig realitet. Det har aldrig funnits någon tid då denna princip inte fanns eller utlöstes. Om det funnits en sådan tid, hade varje slags skapelse varit omöjlig. Och hur skulle spiralkretsloppets principer och lagar då ha blivit till? Vi står här inför de eviga principer som betingar de levande väsendenas livsupplevelse- och manifestationsförmåga. Och något som är evigt kan alltså inte vara en produkt av något förutbestämt. Det kan liksom de övriga eviga principerna bara ha en enda analys, nämligen den att det endast kan utgöra "något som är". Det är kombinationen av dessa eviga principer eller denna eviga förmåga som vi redan lärt känna som "X2". Men "X2" utgör den andra av de tre principer som genom sin oskiljbarhet framträder som det levande väsendet. Och då detta framträdande evigt har funnits till, kan det inte vara en produkt av väsendets vilja. Det hör i stället samman med "det levande något", av vilket viljan är en produkt. Om detta något inte existerade, skulle någon vilja aldrig kunna uppstå. Härigenom ser vi hur klart och orubbligt suveränt detta levande något är höjt över allt som innefattas i begreppet vilja, eftersom det är själva viljans upphov. Detta upphov utgör alltså den evigt oskiljbara grundkombinationen av de eviga principer som gör den till ett likaså evigt existerande levande något eller upphov till manifestation och skapelse. Denna sin identitet som ett evigt existerande levande något kan det naturligtvis inte genom någon som helst viljeakt upplösa eller tillintetgöra. Endast sådant som en gång har blivit till, kan åter lösas upp. Det levande väsendets vilja kan således absolut bara ha inflytande över sådant som är föränderligt eller det som utgör manifestation eller skapande. Och skapande åter är detsamma som sammansättning och upplösning av materiekombinationer. Och det som är levande, det som är skaparen, det som utgör den treeniga principen, det som endast kan analyseras som "något som är", är totalt immunt mot förändring eller upplösning. Hela detta område, som alltså i verkligheten utgör själva det levande väsendets kosmiska struktur, ligger således utanför allt som kan bestämmas genom eller är underställt viljeföring. Däremot har väsendet, som vi nu alltså fått veta, totalt fri vilja i sitt mellankosmos inom allt som är rörligt, inom allt som hör till "det skapade" och därmed inom allt som är ödesdanande, i samma grad som väsendet i sitt uppträdande kan uppfylla de villkor som den fria viljan uteslutande är ett resultat av. Här måste vi alltså erinra oss, att man i längden inte kan upprätthålla den fria viljan på områden, där den utgör ett hinder för andra levande väsens normala bruk av fri vilja. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt