Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(2396-2664,E) 
 
Avancerad sökning
   

 

Vad som ligger till grund för förmågan att förlåta sin nästa   2409. Eftersom den humana förmågan alltså inte kan utvecklas genom undervisning, utan enbart genom självupplevda erfarenheter av lidande, är det endast livet självt som kan utveckla denna förmåga hos väsendena. Den sympati- eller kärleksutlösning som befordras av ett högre utvecklat sympatianlag eller en human förmåga, kan inte alls fattas eller förstås av ett väsen som endast äger ett föga utvecklat sympatianlag. Ju mindre utvecklat ett väsens sympatianlag är, desto mindre kärlek eller humanitet kan det utlösa i sitt uppträdande mot sin nästa, och det omvända är fallet ju mer utvecklat dess sympatianlag är. Hur mycket vi är i stånd att känna sympati för vår nästa, och därmed lust att hjälpa honom i hans eventuella nöd samt förlåta honom det obehag han eventuellt har vållat oss, är således i realiteten inte beroende av vårt förstånd, utan bestäms i stället av vår humana känsla. Är denna känsla ännu mycket primitiv, är det inte särskilt mycket man förlåter sin nästa. Ja, utifrån ett sådant sinnelag betraktar man det rent av som vanära eller förnedrande att förlåta andra väsen deras eventuella förseelser emot en. I ett sådant sinnelag är det oftast en mycket stark hämndlust eller ond lust att återgälda, som gör sig gällande. Och det är sådana sinnelag som skapar och vidmakthåller krig i världen, såväl mellan nationer som man och man emellan. Om en förlåtelse äntligen kommer till stånd från ett väsen med ett sådant sinnelag, är den oftast bara hjärnmässig, det vill säga teoretisk. Den kan ju inte ges med hjälp av den verkliga humana förmågan, om denna inte är tillräckligt utvecklad hos väsendet. Den teoretiska förlåtelsen kommer i regel endast till stånd, när den på ett eller annat sätt ger sitt upphov en stor praktisk fördel materiellt eller ekonomiskt sett. Förlåtelsen har alltså inte här getts av verklig sympati eller kärlek, utan uteslutande av egoistiska skäl. Förlåtelsen är därför inte någon verklig förlåtelse, utan endast ett som förlåtelse kamouflerat yttre skal, under vilket det alltjämt kan lura agg, bitterhet och vrede mot den andra parten. Men den teoretiska förlåtelsen är bättre än ingen förlåtelse alls. Den verkliga förlåtelsen är den som är given med både förstånd och hjärta och på så vis har förenat de båda stridande parterna i verklig sympati och kärlek.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.