Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(2396-2664,E) 
 
Avancerad sökning
   

 

Vad som ligger till grund för förmågan att förlåta sin nästa  2409. Eftersom den humana egenskapen alltså inte kan utvecklas genom undervisning utan endast genom självupplevda lidandeserfarenheter, så är det blott livet självt som kan utveckla denna egenskap hos väsendena. Den sympati- eller kärleksutlösning, som befordras av ett högre utvecklat sympatiskt anlag eller en human förmåga, kan alls inte fattas eller förstås av ett väsen som endast äger ett föga utvecklat sympatiskt anlag. Ju mindre utvecklat ett väsens sympatiska anlag är, desto mindre kärlek eller humanism kan det utlösa i sitt handlande mot sin nästa. Och det omvända är fallet, ju mer utvecklat dess sympatiska anlag är. Hur pass mycket vi är i stånd att känna sympati för vår nästa, och därmed lust att hjälpa honom i hans eventuella nöd samt förlåta honom det obehag han eventuellt har vållat oss, är sålunda i realiteten inte beroende av vårt förstånd utan bestäms i stället av vår humana känsla. Är denna känsla ännu mycket primitiv, är det inte särskilt mycket man förlåter sin nästa. Ja, utifrån ett sådant sinnelag betraktar man det rent av som vanära eller förnedrande att förlåta andra väsen deras eventuella förseelser. I ett sådant sinnelag är det oftast en mycket stark hämnd- eller ond återgäldningslust som gör sig gällande. Och det är sådana sinnelag som skapar och vidmakthåller kriget i världen, såväl mellan nationer som man och man emellan. Om en förlåtelse äntligen kommer till stånd från ett väsen med ett sådant sinnelag, så är den som oftast bara hjärnmässig, vilket vill säga teoretisk. Den kan ju inte ges med hjälp av den verkligt humana förmågan, om denna inte är tillräckligt utvecklad hos väsendet. Den teoretiska förlåtelsen kommer i regel endast till stånd, när den på ett eller annat sätt ger sitt upphov en stor praktisk fördel på det materiella eller ekonomiska området. Förlåtelsen har alltså inte här getts av verklig sympati eller kärlek, utan uteslutande av egoistiska skäl. Förlåtelsen är därför inte någon verklig förlåtelse, utan endast ett som förlåtelse kamouflerat yttre skal, under vilket det alltjämt kan lura agg, bitterhet och vrede mot den andra parten. Men den teoretiska förlåtelsen är bättre än ingen förlåtelse alls. Den verkliga förlåtelsen är den som är given med både förstånd och hjärta och på så vis har förenat de båda stridande parterna i verklig sympati och kärlek.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.