Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(2396-2664,E) 
 
Avancerad sökning
   

 

Människorna och den djuriska moralprincipen  2418. När varje levande väsen sålunda representerar sin särskilda, från andra väsen avvikande höjd i begåvning eller förmåga att manifestera sig och uppleva andra väsens manifestationer, så har vi här grundorsaken till den jätteocean av mentala kortslutningar som utgör den absolut djupaste orsaken till kriget mellan de levande väsendena. Det finns inte någon som helst annan orsak till krig än denna, att väsendenas psyken är olika högt utvecklade, varför de omöjligt kan förnimma eller uppfatta eller tyda ett upplevelseobjekt på samma sätt. Hur skall ett oinvigt väsen kunna uppfatta någon annan levnadsart som moralisk än den som är en livsbetingelse för väsendet självt? Kan rovdjurets offer betrakta det som hundraprocentig moral, att det skall bli överfallet, dräpt och uppätet av ett annat väsen? Moralen för detta överfallna väsen blir, även om den blott är instinktmässig, att det måste göra allt för att undgå sin dödsfiende. Men hur skulle rovdjuret kunna acceptera samma moral? Hur skulle detta väsen kunna betrakta det som moral att aldrig förfölja och dräpa de djur som de absolut måste ha till föda, eftersom det på sitt stadium inte är skapat till att kunna leva av någon annan föda än den animaliska? Hur skulle djuren kunna betrakta det som moral att inte gå in på människornas marker och söka mättnad för den hunger som de på sitt utvecklingssteg endast kan tillfredsställa med just de produkter som Gudomen här manifesterar och ger liv? Men hur är det då med innehavarna av dessa marker? Kan de anse det som moraliskt att djuren söker sig in här och på övriga områden av deras egendomar och äter av växter, säd och övriga alster som finns här? Nej, det kan de inte. På det utvecklingssteg som sådana markers innehavare i regel står på, känner man det som moral att jaga och dräpa dessa markens och skogens vilda djur, om de kommer in på deras områden och där söker tillfredsställa sin hunger. Och vad skall man säga om de djur som samma människor tack vare sin överlägsna djuriska utveckling har gjort till sina fångar och vilkas liv de uteslutande utnyttjar till sin egen fördel? Kunde dessa djur, ifall de hade intelligens nog att fatta hela situationen, betrakta detta förtryck och detta utnyttjande som en strålande moral hos dessa sina förtryckare? Att rent av mena att djuren borde betrakta dem som särskilt upphöjda och heliga väsen, detta är nog något man helst bör akta sig för, eftersom man då råkar in i urspårade tankegångar. Och här framstår det som faktum att människan härstammar från djurriket. Hennes moraliska förmåga är lika relativ som djurens. Den rättar sig här enbart efter hennes självbevarelsedrift, d.v.s. samma moralbasis som hos djuret. Djurets självbevarelsedrift kan endast ge upphov till ett slags moral, nämligen den som kan uttryckas i orden "var och en är sig själv närmast". Hos djuret är denna princip en livsbetingelse. Och där människorna ännu i sin mentalitet uppfattar denna princip som högsta moral, där avslöjar alltså deras medvetande att de ännu lever kvar under den djuriska moralprincipen.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.