Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(2396-2664,E) 
 
Avancerad sökning
   

 

Kärleken, ödet och "det minst onda"  2544. Kärlek är inte en ologisk sympati. Den betyder inte att man säger ja till sin nästas eventuella dåraktiga eller ologiska önskningar. Den betyder i stället att man säger absolut nej till allt som inte kan vara till glädje och välsignelse för levande väsen eller att man, i värsta fall, säger nej till manifestationer eller avgöranden som absolut inte kan anses vara "det minst onda" i en viss situation där den totala kärleken inte kan komma till utveckling, utan där det blir något ont, hur man än bär sig åt. Den absolut fullkomliga eller färdiga människan har inte alltid möjlighet att utveckla den totala kärlek som hon av naturen känner längtan till, om hon befinner sig i en värld, där mänskligheten är predestinerad till mörkt öde i så hög grad som fallet är här på jorden. Hon kan i sitt dagliga liv leva bland människor som är hennes nära vänner. Plötsligt kan en vän drabbas av en återvändande karma- eller ödesvåg och därvid behöva hjälp. Men denna ödesvåg kan till sin natur vara sådan att hur man än bär sig åt för att hjälpa väsendet, så kan det inte undvikas att något ont i en eller annan form därigenom skapas. I en sådan situation bör man, liksom den fullkomliga människan, söka finna ut vilken hjälp som blir det minst onda, ty denna hjälp blir då den kärleksfullaste. - Men det skall inte förbli på detta vis. Efter hand blir människan så befriad från mörkt öde att hon kan hjälpas genom den totala kärleken, utan att denna hjälp blir något större eller mindre ont. Det kommer då inte att existera något ont som kan förringa kärlekshjälpen. Då kommer det att vid varje tillfälle finnas möjlighet att alltigenom skänka renodlad kärlek.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.