Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(2396-2664,E) 
 
Avancerad sökning
   

 

Vad kärlek eller kärlek till nästan är   2552. Den absoluta kärleken söker på inget vis sitt eget. Den utgör en inre gudomlig kraft som strömmar genom väsendet och här i dess psyke befordrar en oemotståndlig känsla av lust, längtan och plikt att hjälpa överallt där väsen befinner sig i nöd, oavsett om det är människor, djur eller växter. Ja, den åstadkommer till och med att väsendet gläds åt att behandla mineralföreteelser enligt samma välsignelsebringande lag. Detta helt oegennyttiga eller osjälviska uppträdande, denna glädje i att hjälpa alla nödställda, denna sympatikänsla för alla levande väsen, detta att vara i smekningskontakt med sina medmänniskor, detta att andras normala glädje bildar grundvalen för ens egen glädje, just detta är det som är Guds tankekraft, Guds väsen och hans manifestations- eller skaparkraft. Det är denna fullkomliga tankekraft som universums lagar eller själva världsalltets struktur avslöjar eller uppenbarar. Det är denna uppenbarelse av den totala, allomfattande, intellektualiserade kärleken som utgör världsalltets grundton. Den åstadkommer att allt i naturens skapelse är så helt genialt att allt absolut blir mycket gott. Ingenting alls kan existera i naturens eller universums skapelseprocesser utan att i sitt slutfacit vara den absolut allra högsta fullkomlighet och därmed vara till allra största glädje och välsignelse för levande väsen. Kärleken är således, som nämnts, Guds medvetande och väsen. Den rymmer i sig den allra högsta visdomen eller vetenskapen. Om den inte innehöll denna, skulle den omöjligt kunna vara kärlek. En kärlek som inte är vetenskap, är inte någon kärlek, liksom en vetenskap som inte är kärlek, inte är någon absolut vetenskap.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.