Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(2396-2664,E) 
 
Avancerad sökning
   

 

Enpolighetens degeneration har fört människan till "de olyckliga äktenskapens zon"   2556. Förmågan att älska sin nästa som sig själv är således för närvarande det stora kosmiska målet för utvecklingen av den jordiska människan, vars enpolighet i hög grad är degenererande. Kärleken är den absolut fullkomliga människans medvetande och väsen, liksom den är Gudomens. Den renodlade parningssympatin är djurens normala väsen. Och ju mindre utvecklad människan är, desto närmare står hon djuret. Och hennes väsen är i motsvarande grad liksom djurets endast baserat på själviskhet eller egoism. Det normala djuret kan absolut inte älska sin nästa som sig självt, något som det ju på grund av sin enpolighet inte heller är skapat till att göra. Här får man inte räkna med sådana djur som blivit bortskämda av människor, och som på så vis kommit bort från sin normala tillvaro till följd av en för djurets psyke överdimensionerad, mångårig påverkan från människor. Denna mänskliga, känslomässiga påverkan kan hos vissa högre utvecklade djur skapa ett slags resonans i deras i övrigt så enpoliga känsloliv, och i detta väcka gensvar i form av stark sympati för människorna i fråga. Men denna sympati är närmast att betrakta som en enpolig sympati av samma slag som den könlösa sympati som djuret känner för sin avkomma, men onaturligt starkt stimulerad av människans påverkan, som djuret inte kan stå emot. – När människorna börjar känna sympati för sina medväsen, en sympati som inte har något med det livsbetingande flockmedvetandet att göra och inte drivs fram av parningsakten, är det utvecklingen av humanitet eller kärlek till nästan och dess sympati som tagit sin början i deras psyke. Denna begynnande sympatiutveckling hos den jordiska människan har skapats av hennes tilltagande utveckling av dubbelpoligheten. I detta väsen existerar därför två slags sympatier, nämligen den ordinära parnings- eller äktenskapssympatin, buren av enpoligheten, samt den sympati av väsenskärlek eller kärlek till nästan, som i renodling bärs av dubbelpoligheten. Hos det stora flertalet människor är parnings- eller äktenskapssympatin den rådande. Kärleken till nästan med dess sympati är ännu bara i sin späda början. För de flesta människor är den mycket, mycket långt ifrån sin slutliga höjdpunkt. Detta stora flertal av människorna sitter fast i det livstillstånd de alltjämt uppfattar som det normala, det vill säga äktenskaps- eller parningstillståndet, trots att detta är så uppenbart degenererat att dess stadium hos jordmänniskan rätteligen bara kan betecknas som "de olyckliga äktenskapens zon".


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.