Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(2396-2664,E) 
 
Avancerad sökning
   

 

Den okända kärleken till nästan eller den begynnande förmågan att älska sin nästa som sig själv   2584. Här blir det således också tydligt att livslagens absolut största och livsnödvändiga bud är att man ska älska sin Gud över alla ting och sin nästa som sig själv. Då manifestationen av intelligensförmågan i egoismens, dräpandets och lemlästningens tjänst endast skapar lidande, och då detta i sin tur skapar den humana förmågan eller början till den verkliga kärleken till nästan, börjar ju väsendet med denna nya förmåga att lysa för och värma sin omgivning. Det är denna sympati eller begynnande humana förmåga som ligger till grund för alla de många humana lagar och förordningar som finns inom nationerna samt alla former av omsorg och hjälp åt olyckliga och behövande människor i samhället, samt filantropiska verksamheter, donationer och fonder till hjälp och stöd för konst och vetenskap, för sjukdomsbekämpande och mycket annat, bortsett från att människorna inbördes också lever i en växande anda av sympati och humana känslor. Dessa framträder i synnerhet vid katastrofer, när människor råkar i stor olycka och nöd. Det är mycket uppmuntrande och hjärtevärmande att se hur människor då kan göra stora ansträngningar för att samla in pengar, kläder och andra nyttoföremål till hjälp åt de katastrofdrabbade människorna. Sådan hjälpverksamhet sätts inte enbart i gång för olyckliga och behövande människor inom den egna nationen, utan lika mycket när det gäller katastrofdrabbade människor utanför det egna landet eller folket. I sådana situationer kommer den annars så ofta dolda sympati eller kärlek till synes som alltså i själva verket mer eller mindre finns hos de vanliga människorna. Men ju mindre utvecklad denna kärleksförmåga är, desto mer katastrofala måste händelserna vara innan den reagerar och dess upphov visar medkänsla, i synnerhet inför främmande eller annars ovidkommande väsen. Det är ju lätt för individen i fråga att känna medlidande eller kärlek för väsen som han själv redan tidigare hyser sympati för, till exempel den äkta makan, sina barn, sina föräldrar och syskon eller andra som han på ett eller annat sätt har anknytning till. Men denna sympati är inte tillräcklig. Den är långt ifrån något slutfacit för kärlekens utveckling. Den kan inte avskaffa kriget eller nöden i världen. Det är först när sympatin vuxit så mycket att den även omfattar främmande människor, ja, till och med sådana som har vållat oss obehag eller är fientligt sinnade mot oss, som den börjar bli en faktor i fredens tjänst. När ett väsens sympatianlag och den därifrån utgående humana förmågan eller kärleken till nästan har nått en sådan kapacitet, börjar den avskaffa kriget i sitt upphovs psyke. Då börjar kärlekens sol stiga upp över krigsskådeplatsens mörka natt. Då blir krigsskådeplatsernas dödsterränger, såväl i människornas inre som i deras yttre värld, till lysande och värmande, solrika nejder där det är gott för människorna att vara. Och det är ju just utvecklingen av denna sympati som framkallas av domedagens eller nutidens privata och offentliga slagfält.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.