Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(2396-2664,E) 
 
Avancerad sökning
   

 

Allkärleken gör det levande väsendet till "Guds avbild"   2598. Detta medvetandetillstånd förde in väsendet i domedagen eller kulminationen av lidande, vilken i sin tur frambringade den begynnande nya förmågan "humaniteten", som är detsamma som den begynnande kärleken till nästan. Denna utveckling kommer den motsatta polen i väsendet att ständigt föra vidare till gagn för tillväxt av kärleken till nästan, till dess att den utgör allkärleken. Allkärleken återigen är detsamma som den kärlek, genom vilken Gud upprätthåller hela världsalltet. Det är ju just därför som allkärleken, den kärlek som verkligen omfattar allt och alla, utgör universums eller världsalltets grundton. Med allkärleken i sättet att vara skapas väsendet således till Guds avbild, vilket är Gudomens mening med skapelsen av människan. Allkärleken är Guds väsen. Det är detta sätt att vara som de levande väsendenas sätt att vara ska göras identiskt med. Och det är genom dessa levande väsen, vars sätt att vara har nått fram till att vara identiskt med Guds väsen och som alltså är Guds avbild, som Gud manifesterar och upprätthåller världsalltet. Alla de fullkomliga andliga världarna bortom den fysiska världen är ju befolkade av väsen som för länge sedan blivit fullkomliga, och som blivit helt befriade från reinkarnationen och således utgör "människan skapad till Guds avbild, till att vara lik honom". Genom dessa väsen är det som Gud styr och leder de icke färdiga väsendena genom växtriket och djurriket och fram till det stadium där de själva blir suveräna, kosmiskt medvetna, och därmed framträder som färdiga väsen eller som Guds avbild. Det är alltså denna allkärlek som nu sedan länge gjort sig mer eller mindre gällande hos ett visst antal människor över hela världen.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.