Läs och sök i Tredje testamentet
| Spiralkretsloppens sex riken och de sju grundenergierna. Den högsta eldens två poler: "den maskulina polen" och "den feminina polen". Enpolighet och dubbel-polighet. Hankönsväsen och honkönsväsen. "Djävulsmedvetande". Domedags- eller ragnaröksepoken. "Himmelriket". Människans fostertillstånd | 16. | Att alla existerande funktioner, rörelser, skapelser och upplevelser befordras i form av kosmiska spiralkretslopp. Dessa kosmiska spiralkretslopp manifesterar sig som sex riken. Dessa riken har vi lärt känna under beteckningarna "växtriket", "djurriket", "människoriket", "visdomsriket", "den gudomliga världen" och "salighetsriket". Rikena upprätthålls av motsvarande sex grundenergier, nämligen "instinkt", "tyngd", "känsla", "intelligens", "intuition" och "minne". Dessa energiers sätt att verka regleras av en sjunde grundenergi, "moderenergin", genom "den högsta eldens" två polorgan, den maskulina polen och den feminina polen. Dessa två polorgan är livsupplevelsens generalorgan. Genom deras olika växlande konstellationer i det levande väsendet gestaltas väsendets passage genom spiralkretsloppet, och det är samma växlande konstellationer som åstadkommer det levande väsendets framträdande som kulminerande hankönsväsen och kulminerande honkönsväsen, det vill säga dess enpolighet, vilken ligger till grund för väsendets framträdande som renodlat "djur". Efter detta renodlade tillstånd börjar polkonstellationen i väsendet förvandlas fram mot dubbelpolighet. Det är denna begynnande förvandling som omskapar "djuret" till den begynnande "människan". I den första epoken av denna förvandling framträder väsendet alltjämt som speciellt "hankönsväsen" och speciellt "honkönsväsen" och kallas då "man" respektive "kvinna". Men även om dessa väsen sexuellt, organ- och fortplantningsmässigt, ännu är "hankönsväsen" respektive "honkönsväsen", så har redan, om än omedvetet, en förvandling skett djupt nere i deras medvetande. De framträder alltså inte längre som renodlade "djur", men inte heller som renodlade "människor". En begynnande mänsklig förmåga, "intelligensen", sätter väsendet i stånd att praktisera sin djuriska natur på ett överdimensionerat sätt. Den djuriska naturen kan i all korthet beskrivas med orden "var och en är sig själv närmast" och utgör raka motsatsen till den mänskliga naturen som, likaså i all korthet, kan beskrivas med orden "var och en är sin nästa närmast". För att ett uppträdande ska utgöra den totala uppfyllelsen av denna sistnämnda inställning till nästan, måste väsendets kärleksförmåga vara i motsvarande grad helt och fullt utvecklad. Men en fullkomlig, verklig och absolut kärleksförmåga utanför det konstgjorda sympatitillstånd som ligger till grund för parnings- eller fortplantningstillståndet och därmed för äktenskapet, kan omöjligt uppnås annat än genom upplevelsen av mörkrets kulmination i väsendets öde. Och mörkrets kulmination kan omöjligt komma till utlösning i vad som enbart är ett djurmedvetande. Djuret har inte den intelligens som fordras för att bringa dråp- och egoismkapaciteten till en högre manifestation än vad som just är livsnödvändigt för dess egen existens. Men den begynnande människan, som i sin mentalitet ännu har kvar den djuriska egoismen och dråptendensen, kan med hjälp av sin förvärvade intelligensförmåga utveckla tillfredsställandet av sin egoism och dess dråpmetoder till allra högsta kapacitet i form av ödeläggelse, tortyr, mord och dråp av sin nästa, det vill säga varje annat levande väsen, utan att detta beteende motsvaras av en verklig livsbetingelse. Det är dessa väsens mentalitet som vi har kallat "djävulsmedvetande". Det är detta medvetandetillstånd som ligger till grund för allt som innefattas i begreppen krig, mord och dråp, tortyr och ödeläggelse etc. Det är det som ligger till grund för skapandet av atom- och vätevapen, genom vilka de icke färdiga människorna kan göra sin dråp- och ödeläggelsekapacitet miljoner gånger större i kampen mot sina medväsen. Det är självklart att en värld av sådana väsen i motsvarande grad måste bli en "djävulsvärld", en domedags- eller ragnaröksepok, som är den kulminerande kontrasten till den allra högsta tillvaroformen, den absolut fullkomliga människans i kärlek kulminerande ljusvärld eller det verkliga "himmelriket". Med detta avses den ljusvärld som sträcker sig genom det fullkomliga människoriket, visdomsriket, den gudomliga världen och salighetsriket, vilka riken utgör hemvisten för det verkligt färdiga och därmed primära livsupplevelsetillståndet i de kosmiska spiralkretsloppen. Djävulsmedvetandets eller domedagens epok är således en övergångsepok mellan djurriket och människoriket. Växt- och djurrikena är alltså livsupplevelsens fosterepok. Under dessa två epoker och likaså i djävuls- eller domedagsepoken är de levande väsendena endast foster i förhållande till det verkliga kosmiska livet. Genom detta fostertillstånd eller denna livets kulminerande mörkerepok och största kontrast till livets kulminerande ljusepok uppstår den polkonstellation och kulminerande kärleksförmåga i väsendet som gör detta till den fullkomliga människan, Guds avbild, varigenom hon blir ett med Gud, ett med vägen, sanningen och livet. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt