Martinus: Livets Bog, del 3, st 795

795. Det har här blivit ett faktum för oss, att både detta "immateriella" "något" och "rörelserna" existerar. Men eftersom endast "rörelserna" är tillgängliga för förnimmelse, måste vår samlade upplevelse av livet nödvändigtvis bli en förnimmelse av "något yttre" som vi upplever med våra sinnen, såsom vår organism och dess omgivning, och därnäst "något inre" som vi inte kan förnimma med våra sinnen, men vars närvaro vi dock, helt eller delvis omedvetet, poängterar genom begreppet "jaget" eller "självet" i det levande väsendet. Vår förnimmelse av livet kan alltså uppdelas i en "inre omedveten del" och en "yttre medveten del". Då förnimmelsen av livet tar sig just detta uttryck, är det inte så märkligt att människan i kulminationen av sitt materialistiska stadium, när hon tror att mått- och viktresultat utgör livets enda absoluta analyser eller facit, tror att allt som sägs existera därutöver är ren fantasi eller övertro. Men vi har nu genom vår forskning här i Livets Bog sett att en sådan ståndpunkt i längden är helt ohållbar, och att den tvärtom själv är uttryck för ett mycket större mått av övertro eller fantasi, och därmed är mindre i överensstämmelse med verkligheten än den uppfattning som erkänner närvaron av ett "något" i den omedvetna delen av förnimmelsen av livsupplevelsen. Att denna sistnämnda uppfattning yttrar sig i felaktiga föreställningar om "ande" och "andar", "gudomar" och liknande, förändrar inte principen, utan bevisar i stället att väsendet genom sådana uttryck söker poängtera sin medfödda instinktmässiga förnimmelse av sitt eget högsta, osinnliga "självs" närvaro i den okända delen av sitt eget inre. Det förnimmer realistiskt sitt eget "själv" som något åtskilt från de rent yttre, förgängliga företeelserna, till exempel sin organism eller andra materiella ting. Det tror därför på detta sitt eget "självs" eviga existens eller odödlighet, tror på tillvaroformer bortom det nuvarande livet osv.

Föregående

Nästa